SISTA ORDET. Den numera pensionerade TCO-ekonomen Roland Spånt diskuterar i en liten spännande skrift – Kapitalets revansch. Kan löntagarna komma tillbaka? – löntagarnas förmåga att skydda löner och välfärd på dagens globala marknader.

Det är en skrift som man önskar många fackliga läsare. Spånt är en pedagogisk och uppslagsrik skribent. Han ser inte bara globaliseringens hot utan även dess möjligheter.

Välfärdsstaten växte fram i industriländerna efter andra världskriget. Den byggde på ett underförstått kontrakt: om löntagarna avstod löneutrymme skulle detta komma tillbaka i form av tryggare jobb och starkare företagstillväxt. Vinsterna skulle gå till investeringar och förbättrad samhällsservice, inte till att berika kapitalägarna med arbetsfria inkomster.

Modellen fungerade hyggligt väl till de sista årtiondena av 1900-talet. Då sa kapitalägarna upp kontraktet.

Mindre till löntagarna och mer till kapitalisterna
Ersättningen till arbetet pressades ned och ersättningen till kapitalet ökade. I land efter land minskade löneandelen från omkring 75 procent ned mot 60 procent. Vinstandelen ökade i motsvarade mån.

Det här hade väl till nöds gått att acceptera om vinsterna verkligen gått till investeringar. Men så har inte varit fallet. Investeringskvoten har istället sjunkit. Vinsterna används i ökande omfattning till återköp av aktier, företagsköp och höjda utdelningar.

Ett särskilt problem är den våldsamma expansionen av den finansiella sektorns omsättning och vinster, som ju inte tjänar något vettigt syfte. För den som under ett yrkesliv sparar i en privat pensionsfond beräknas ungefär 30 procent av kapitalavkastningen försvinna i avgifter till fondförvaltaren.

PPM-systemet orimligt dyrt för blivande pensionärer
Offentliga pensionssystem är i regel bättre, men även här är avbränningarna höga. Konstruktionen av det svenska PPM-systemet är till exempel orimligt dyr för spararna.

Roland Spånt punkterar effektivt myten att alla i det långa loppet tjänar på avregleringar och frisläppta kapitalmarknader. Han påminner om att i kapitalismens högborg, USA, så har timlönerna för hälften av de manliga löntagarna stadigt sjunkit de senaste trettio åren. Detta trots att produktivitetsutvecklingen varit god i den amerikanska ekonomin.

För en växande del av den välbeställda befolkningen har inkomsten av kapital blivit väl så viktig som inkomsten av lön. Det här leder inte bara till stötande ekonomiska orättvisor som i USA utan även till en överflödskonsumtion som i grunden är improduktiv eftersom den skapar fiktiva värden.

Inkomstutjämning garanterar att pengarna gör största möjliga nytta
Samhället som sådant blir inte rikare för att priset på lyxvillor fördubblas för att de rika har mer pengar än de behöver. Lyxvillans bruksvärde blir ju inte högre därför att priset skenat i höjden. Här handlar det om att arbetsfria inkomster omvandlas till improduktiv konsumtion istället för att gå till investeringar.

Ett starkt argument för inkomstutjämning är därför att den i sig skapar garantier för att pengarna gör största möjliga nytta. Vanliga löntagare spenderar sina slantar på sådant som håller produktion och sysselsättning uppe.

Det insåg redan bilkungen Henry Ford på sin tid, när han sa att han betalade sina arbetare bra därför att de skulle ha råd att köpa de bilar hans företag tillverkade. Det är en insikt som dagens kapitalister tyvärr glömt bort.