POSTKOLONIALISM. Etnotism är en brandfackla som oväntat slungas ut. Idéer som mångkulturalism, pluralism, integration av invandrare utsätts för skarp kritik. Men det sker konsekvent från vänster, inte från höger.

Den filosofiskt skolade Aleksander Motturi analyserar vår tids vackra fraser om kulturell mångfald och liknande. Han tolkar dem som ett nytt uppkok av rasismens gamla brygd. Och han menar att efter Förintelsen har ord som ”ras” inte längre varit rumsrena. I stället särskiljer man människor utifrån deras kulturella bakgrund. Detta kan ske i största välmening men utgör enligt Motturi en sorts dold diskriminering.

Här finns det pengar att tjäna. Marknaden tar över; luddiga begrepp som ”världsmusik” lanseras av kommersiella skäl. Politiker vill vara med i leken för att verka progressiva, och anslagsbeviljande myndigheter lär sig reglerna snabbt. Man skapar skillnader, menar Motturi; sedan stirrar man sig blind på dem. Likheterna räknas inte.

Skillnadstänkandet har en lång historia. Han spårar den tillbaka till kolonialismens uppkomst. Den moderna rasismen uppfanns i ett försök att legitimera exploateringen av kolonierna.

Men skillnadstänkandet har äldre rötter. Tänkandet i Europa har varit dualistiskt sedan Platons och Aristoteles´ tid. Då gick det tillbaka på ett otvetydigt socialt faktum: varje grekisk person var född slav eller född fri. Det fanns inget tredje alternativ.

Etnotism är för Motturi en viss typ av skillnadstänkande. Den konstruerar etniska skillnader i kulturella sammanhang. Begreppet kultur har kommit att ersätta ras.

Resultaten är ibland bisarra. Främlingar, speciellt om de inte ser ut ”som folk”, sorteras in i två kategorier, dels pittoreska och intressanta invandrare (charmfulla, ofarliga), dels terrorister (charmlösa, farliga).

Motturi berättar om den mexikanske musikern Rafael Sida, som först i Sverige lärde sig spela sitt hemlands musik, därför att detta förväntades av honom. Poeten Athena Farrokhzad med föräldrar från Iran fick inte vara med i ett radiprogram, därför att hon talar svenska utan brytning.

Mitt eget exempel är vissa så kallade angloindiska diktare som har gjort uppror mot klichéer. Agenter, förläggare och kritiker kan kräva att romanerna ska vara fulla av tempel, moskéer, tvångsgiften av flickor och pojkar, currydoftande gator.

Medan jag läser Etnotism tänker jag också på andra typer av skillnadstänkande. Särartsfeminismen till exempel, en reaktionär idé i progressiv kapprock.

Språket kan fungera på maktens villkor, men Motturi inser att det också är möjligt att skapa ett subversivt, ifrågasättande språk.

Det är svårt att kritisera Motturis tankeväckande essä. Kanske han använder ordet ”diskurs” onödigt mycket; det verkar en aning gammalmodigt. Och jag skulle önska att han hade satt exotismen i samband med romantikens uppvärdering av ursprunget. En alldeles utmärkt bok i övrigt.

Bok: Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening.
Författare: Aleksander Motturi.
Förlag: Glänta produktion/Clandestinobiblioteket.

Susanna Roxman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören