NY BOK. Återvändande utgör på mer än ett sätt ett ledmotiv i Pelle Anderssons första roman, Hela vägen hem. Författaren – kulturredaktör på Aftonbladet och med två diktsamlingar i bagaget – tar avstamp i en tradition av realistiskt berättande för att kommentera tillståndet i samtidens Sverige.

Föregångare dyker upp i (kär)lek(s)fulla referenser, i ”Almqvistparken” eller krogar med namn som ”Balzac” och ”Charles Dickens”. Så skriver romanen in sig i en realistisk tradition, där också mer nutida namn som Lundell och Plura ges plats.

I likhet med dessa många herrar som blinkas till, berättar också Andersson om en vilsen man som söker en hemkomst. Perspektivet är nu inte vare sig arbetarens eller klassresenärens, utan medelklassens. Romanens berättare är journalisten Stefan Didrik, som 31 år gammal lämnat en rastlös frilanstillvaro i Stockholm för en tjänst på lokaltidningen i barndomens Söderäng. Så skruvar sig berättelsen både framåt och bakåt; in i handlingens nu flätas episoder av en uppväxt. I det förflutna gömmer sig en undanträngd händelse, den som fick berättaren att bryta upp sju år tidigare. Och när den väl börjat göra sig påmind rivs fler förtigna svek upp.  

Platt figur
Med en välbeställd och karriärinriktad men frånvarande läkare till mor, och en far som fram till sin alltför tidiga död förblev socialist
och byggjobbare, håller Stefan hårt på fädernearvet. Som vänsterintellektuell är han mån om att framhålla denna sin arbetarbakgrund, men även om självbilden sätts i fråga förblir modern en platt figur och den ömsint skildrade fadern en lysande stjärna.

Liksom mellan olika tidsplan rör sig romanen mellan det personliga och politiska. Fast i stället för att perspektiven smälts samman, dras de snarare isär: det politiska verkar äga rum vid sidan av den personliga historia som bit för bit dukas fram – paradoxalt nog eftersom romanen inte bara försöker skildra ett kontinuerligt engagemang utan också nya progressiva rörelser.

Förtorkade sexskildringar
Enligt baksidans presentation är detta inte bara ”en drabbande sinnlig kärlekshistoria”, utan också en roman ”där de senaste årens politiska förändring av Sverige diskuteras.” Och nog diskuteras: i familjen, bland vänner och i det journalistiska arbetet ställs åsikter mot varandra, som levererades i vadderade kartonger. Allt från stadens kommersialisering till miljöproblem och direktörers skattefiffel omtalas, men på ett sätt som inte skiljer sig särskilt mycket från det vanliga mediebruset. Så stympas i stället den politiska diskussionen av allt prat, hakar upp sig i de ofta överlastade, lite kantiga replikerna. På samma sätt förtorkar sexskildringarna genom de utförliga beskrivningarna; det blir platt och nästan parodiskt. Och det var nog inte riktigt så det var tänkt.

Till sist är så alla hemligheterna uttömda (åtminstone för läsaren), historien fastlagd. Men till skillnad från den måttligt pålitlige Stefan – som av alla ständigt skylls för att lämna en dörr på glänt – lider romanen, skulle jag vilja påstå, mest av det omvända problemet: ambitionen att täppa till varje möjlig öppning.

Titel: Hela vägen hem
Författare: Pelle Andersson
Förlag: Bonniers

Kristina Hermansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen