NY BOK. En procent är en hundradel av oss, som givit upp samhället och politikernas stadgade lagar. Det är därför vi ser avskyvärda och avskräckande ut. Vi säger att vi inte önskar likna dig eller vara som du. SÅ HÅLL ER BORTA FRÅN OSS!!”

Så inleds Hells Angels filosofi. Frihets-längtan och broderskap. Men paradoxerna hopar sig, som Lasse Wierup och Matti Larsson visar i boken Svensk maffia. En kartläggning av de kriminella gängen (Norstedts). De som givit upp samhällets lagar bygger egna strikta regelsystem och hierarkier.

Polisens avlyssnare får höra en avhoppad gängmedlem beklaga sig över alla tråkiga möten. De verkliga höjdarna inom Hells Angels byter ut västarna mot finkostymer och minglar med kändisar och näringslivstoppar. Ledaren för förortsgänget South Side Pushers, som handlar med kokain, säger: ”Målet är att bli lagliga och starta ett vanligt företag inom någon bransch. Det är inte så svårt.” Och ja, jämfört med bokens beskrivningar av knarkhandel är de flesta företagsverksamheter enkla.

Längtan efter action
Vad är det som lockar med kriminella gäng? I inledningen av boken presenteras några vanliga förklaringar: längtan efter action, den berusande ”en-för-alla-alla-för-en”-känslan, längtan efter ett kollektiv med trygga regler. ”Hos många skymtar en längtan efter att fly in i en sluten manlig gemenskap, fri från familjelivets krav, där kvinnor inte är välkomna.”

Men den viktigaste gemensamma nämnaren menar författarna är enklare – makt. Nå, men vad är makt? Sällan en enkel fråga. Och en fråga där kön ofta spelar roll. Flera kända mansforskare har skrivit om kriminella gäng, till exempel Robert Connell som menar att brott framstår som rimliga om vi ser dem som en strategi för att bli man.

Det finns en del att bita i för mansforskare i Svensk maffia. Till exempel säger en avhoppad Hells Angelsmedlem att klubben ofta spelade på medlemmarnas manlighet för att få dem att begå brott. ”Du är väl ingen kärring, eller hur?”. Och de som kämpar för att bli medlemmar, hangarounds, må slippa familjelivets krav, men i stället får de slita hårt obetalt för klubben – städa, diska…

Drunknar i unikt material
Frågeställningen varför gängen lockar tappas tyvärr bort i bokens detaljspäckade beskrivningar av gängens uppbyggnad, gängkrig och sekretessbelagda mordutredningar som Wierup och Larsson ”som enda utomstående” har fått ta del av.

Journalisten Eskil Fagerström beskrev, i bang 1/2001, hur han drogs med i rapporteringen av gängbråken i Malmö 1996. ”Vi reportrar fick en injektion av maskulin farlighet av att finnas i samma universum som hårdingarna. Och för gängmedlemmarna måste det ha varit likadant: löpsedlarna var ett synlig bevis på farlighet och machismo.”  Om Wierup och Larsson varit lika självreflekterande hade Svensk maffia kunnat bli riktigt spännande.

Ulrika Lorentzi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen