KRÖNIKA. Under några kvällar i augusti spelar Örjan Ramberg monologen Playing Burton av Mark Jenkins på Teater Giljotin. Örjan Ramberg är även regissör för uppsättningen. Ramberg spelar Burton: detta väcker funderingen om uppsättningen, medvetet eller omedvetet, också är en självbiografisk gestaltning av skådespelaren och mannen Örjan Ramberg?

Burton representerar, om man så vill, en opolerad och ”ursprunglig” manlighet där en överklassfernissa omöjligt kan fästa, vilket kan ses som en garanti för att en ”äkta” manlighet inte klemas bort.

Likaså är Burtons namn, liksom Rambergs, förknippat med rubriker om alkoholförtäring, stormiga kärleksaffärer, samt med en högkvalitativ skådespelarkonst.

Så går mina funderingar när jag bänkar mig i salongen. Ljuset släcks, en bandinspelad röst läser ett nyhetsmeddelande om Burtons död, samt ger en kort biografi.

Tystnad, ingenting händer och pausen blir mycket för lång. Ljuset tänds och vi får veta att ett ”missförstånd” uppstått och en ljustekniker lämnar skyndsamt salongen, för att, vad jag gissar, leta rätt på Örjan Ramberg.

Vad nu, tänker jag, är detta en del av föreställningen – som ett sätt att kommentera Burton och det omvittnade alkoholmissbruket?  Å andra sidan: det är dagen efter premiären och hur är det med Örjan Ramberg själv?

Bara machoyta
Föreställningen kommer igång, men jag kan inte riktigt frigöra mig från funderingarna om den missade entrén. Det finns ingenting i själva föreställningen som vittnar om att den skulle ha varit ett ”grepp”, en kommentar.  Örjan Ramberg gestaltar Burton på ett psykologiskt, realistiskt sätt, som om det var den ”riktige” Burton vi såg.

Detta innebär att denne Burton i högsta grad påminner om skådespelaren Örjan Ramberg: en tung kropp som delvis rör sig makligt, delvis explosivt, som hela tiden är utbredd i rummet och tar stor plats. Gesterna skär vida cirklar i luften, rösten har tryck och darrar inte för en sekund.

Detta spel, vars avsikt jag tolkar som att det ska vara porträttlikt, ger inte något utrymme för att på allvar skapa en distans till förlagan och därmed kunna säga något om myten Burton.

En regissör, med sin utifrånblick, hade möjligen kunnat rubba detta, kunnat slå hål på den nära identifikationen med Burton och en gestaltning det som denna machoyta syftar att hålla borta hade varit möjlig.

Då hade utrymme skapats för kontraster i form av en rädd och hopkrupen kropp, en svag röst och en antydan till ambivalens i berättelsen om den ”manliga” manligheten.

Genom att inte plocka isär bilden av Burton, pekar Örjan Ramberg, ofrivilligt, ut sina egna blinda fläckar – vilket faktiskt blir mycket intressant.

Det var nog en missad entré – alldeles på riktigt.  

Barbro Sigfridsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören