HEMINREDNING. “Skitdrömmar” är nyckelordet i den kritik av konsumtionskulturen som Nina Björk lanserade i en krönika i DN tidigare i år. Måltavlan var heminredningsprogrammen och designtidningarna. “Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.” Björk ville få oss att säga nej till värmeslingor i badrumsgolvet och kök i borstat stål.

Själv är jag kluven. Måttligheten kan också bli ett fängelse. Den har sin egen solkiga idéhistoria med grumliga föreställningar om kopplingar mellan utsmyckning och underlägsna raser, mellan vita ytor och vita människor.

Därför skulle jag kunna gilla den kommersiella “designutställningen” Casa Cor, som just öppnat i Stockholm. Projektledarna har hyrt ett jättehus mitt i stan och givit en rad formgivare varsitt rum att utsmycka.

Rummen binds ihop av en ramberättelse om den fiktiva “excentriska” familj som bebor huset.

Det genomgående temat är överdåd.

I juvelgaraget, ett kombinerat smyckeskrin och garage, förvarar “unga frun” inte bara sina äkta pärlor utan också sin nya sportbil.

I trofégalleriet har “mannen i huset” foton på sig själv på storviltjakt (omgiven av svarta drevkarlar) och ett par uppstoppade antiloper.

Tonåringarna har eget “dressingroom” men hänger annars gärna i det tropiska solariet, där man kan koppla av i soffor formade som kvinnokroppar.(Soffkvinnorna är iförda stringtrosor så att garanterat ingen missar poängen.)

I denna storvulna patriarkala dröm har till och med mannens exfru beretts ett gemak.

Och ändå känner jag att dettta inte är tillräckligt. Jag skulle gärna bli förförd av Casa Cor men det vill sig inte. Det är inte varufieringen av människor som sätter stopp. Eller ramberättelsen, som är så pajjig att att två femtonåriga lajvare kunnat sy ihop den.

Det som verkligen hindrar mig från att tycka om Casa Cor är att det aldrig blir tal om några riktiga excesser.

Varje kvadratcentimeter är sponsrad och eventuella kostnader delas med tv-bolaget som gör inredningsprogram av projektet. Här finns ingenting som inte återvänder i en ekonomi.

Utrymmet för att vara människa har krympt till en tunn linje mellan att vara “job holder” och “home maker”. Det känns som att kliva rakt in i den klaustrofobiska skitdrömmen.

Oivvio Polite
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören