Biståndsminister Gunilla Carlsson vill minska antalet länder som erhåller bilateralt bistånd från dagens 70 till hälften.

Gunilla Carlsson försäkrar – om än med undanglidande formuleringar – att det inte rör sig om en besparing. Avsikten med att koncentrera biståndet till färre mottagarländer är att det ska utnyttjas bättre.

Så långt är idén tämligen okontroversiell. Även den socialdemokratiska regeringen var inne på att begränsa floran av biståndsprojekt.

Gunilla Carlsson vill också att en större andel av biståndet ska gå till de fattigaste länderna i Afrika. En sådan omfördelning är lätt att motivera.

Mer betänksam blir man när man tar del av hur Gunilla Carlsson konkret vill genomföra de nya riktlinjerna.

Hon vill fasa ut allt bistånd till länder i Asien och öka biståndet till ett antal länder i Europa. Här kan man misstänka att biståndsbudgeten kommer att få betala en del åtaganden som görs inom EU-samarbetet.

Inte heller är det en självklarhet att större, mer kostsamma projekt gör bättre nytta än flera mindre projekt. Det finns gott om exempel på småskaliga biståndsprojekt som har varit mycket framgångsrika.

Gunilla Carlsson vill även avveckla miljö- och demokratibiståndet till Kina. Hon tycks mena att Kina själv har råd att bekosta insatser inom dessa områden.

Det har Kina förstås. Men avsikten är här inte att avlasta den kinesiska statsbudgeten utan att skapa kontakter med medborgarrättsrörelser, fackföreningar och folkrörelser – kort sagt att gynna demokratisträvandena i världens största land.

Betydelsen av detta arbete kan knappast överskattas. Kina är i dag ett långt öppnare samhälle än förr, men vägen till demokrati är lång. Att efter förmåga medverka till en demokratisk utveckling borde vara en huvuduppgift för svensk utrikespolitik.