POESIDEBATT. Göran Palms insats i det svenska kulturlivet är helt ovärderlig, som ”livsinpiskare” för att låna ett honnörsord från Diktonius. En orättvis betraktelse, Ett år på LM, Sverige en vintersaga… För att inte tala om berättarfolkrörelsen Liv i Sverige. Men som kritiker är han allt bra knarrig.

I efterordet till den nya essäboken Tack, modernismen, för den tid som varit! (Karneval förlag) gör han faktiskt gemensam sak med Axess konservative chefredaktör Johan Lundberg i sommarens poesidebatt.

Bägge hävdar de att den modernistiska poesin är en degenererad avart som fortlever därför att den omhuldas av ett litet men mäktigt etablissemang.

För Palm är tanken inte ny. Urvalet i boken är tillbakablickande och inleds med att redovisa hur tonårens nästan religiösa dyrkan av 40-talspoesin (GP är född 1931) småningom slog över i kritiskt tvivel.

Onödigt raljant
Vad jag gillar i argumentationen är det ettriga försvaret av muntliga och populära genrer, som ju ofta omärkligt knuffas bort från parnassen.

Mindre trevligt är en genomgående idiotförklaring av det mesta som ges ut i poesiväg, gärna i onödigt raljanta ordalag.

Poesin har läsare
Huvudargumentet är att dagens poesi struntar i sin publik genom att hela tiden sträva efter förnyelse och välja bort traditionen. Samt att poeterna av snobberi vänt sig bort från talspråket.

Jag tycker att Palm har fel, eller rättare sagt att han inte ser helhetsbilden.

Den modernistiska poesin har nämligen istället för en publik ett långsiktigt och oberäkneligt kollektiv av läsare.

Och läsning är en medskapande verksamhet: Palm hävdar på flera ställen – om än med undantag och förbehåll – att det som inte är vers är prosa. Det ser ut som ett smakomdöme. Men det handlar i själva verket om Palms vägran att delta.

I dikten finns läsaren inskriven. Han eller hon förväntas delta i rytmen, förväntas dela upptäckande och uppenbarelse. När Baudelaire manade ”Till det okändas botten för att upptäcka nåt nytt!” var det en invit till läsaren, inte en beskrivning av poeternas verksamhet.

Relationen mellan läsning och talspråk är dessutom mycket komplexare än vad Palm låtsas om. Det handlar inte om att välja det ena eller det andra. Det handlar om att litteraturen gör det möjligt att ställa många språk bredvid varandra. Mångfald, istället för normivrarnas hierarkier.

Två motgifter
Palm är viktig men ensidig och behöver balanseras.

Det första motgiftet är en nyutkommen bok som utifrån ett tjugotal franska författare visar modernismens gränslösa möjligheter, dess konstruktiva, lekfulla sida: Kristoffer Leandoers Huset som Proust byggde (Bonniers).

Det andra motgiftet är att vara publik (!) vid nån kommande poesiuppläsning, till exempel på taket till Kulturhuset i Stockholm den 29 augusti kl 19. Kom i tid!

Då visar Marie Lundquist, Fredrik Nyberg, Anna Hallberg, Arne Johnsson, Aase Berg och Daiva Čepauskaitė att fri vers (och prosadikt) kräver minst lika mycket musikalitet som att rimma eller veva fram blankvers. Och talspråket är inte portförbjudet: det är ett bland många möjliga språk.

Essäer: Tack, modernismen, för den tid som varit!
Författare: Göran Palm
Förlag: Karneval

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören