Han har ingen chans att stanna

Lokföraren Mikael Hovare är maktlös om någon ställer sig på spåret. Tåget har en bromsstäcka på runt en kilometer. Foto: MATS ANDERSSON

Tre gånger har människor ställt sig framför lokföraren Mikael Hovares tåg.

– Man är helt chanslös. Man signalerar och bromsar, men vet samtidigt att det är kört, säger han.

Under de 25 år Mikael Hovare varit lokförare har han kört på människor vid tre tillfällen. Första gången var efter bara två år i yrket, då en kvinna kom ut på spåret utanför Norrköping.

– Hon hade röd kappa och vände ryggen mot tåget. Jag hann tänka att nu är det klippt, nu händer det mig. Sedan small det till, säger han.

Mikael säger att han ändå till viss del var förberedd på att det kunde inträffa. Kollegorna hade pratat om påkörningar, och han hade förstått att risken var ganska stor att han själv skulle drabbas någon gång.

– Jag hade någon sorts inbyggd beredskap och det underlättade.

Tillbaka i förarhytten efter två dagar
Men han tillägger att det ändå inte går att förbereda sig, eller förutse hur man ska reagera. Själv blev han skärrad, men lugnade sig relativt snabbt när han blev avbytt och hemkörd till Stockholm.

– Jag försökte att inte tänka på det. Jag lekte med mina barn på kvällen, men det fanns där i bakhuvudet. På natten vaknade jag och kände att jag passerat en slags tröskel, jag visste jag att jag kunde gå vidare, säger han.

Två dagar senare satt han åter i förarhytten, efter att läkaren gett honom klartecken. Den första resan kändes konstig och han sökte hela tiden efter människor längs spåret, men sedan blev jobbet vardag igen.

Två gånger till har personer ställt sig framför hans tåg. Mikael säger att det är lika hemskt varje gång. Som förare kan man inte göra något eftersom tåg i hög hastighet har en bromssträcka på runt en kilometer. Det enda man kan göra är att försöka hantera och bearbeta det som hänt.

– Det är väldigt olika hur förare reagerar. En del måste sluta köra efter påkörningar. Andra blir sjukskrivna, men jag har klarat mig relativt bra och kunnat gå vidare, säger han.

Viktigt att förarna får stöd och hjälp
Mikael Hovare säger att det viktigaste är att förarna får stöd och hjälp när olyckan inträffat. Det måste finnas någon där som tar hand om dem, så de får bearbeta vad som hänt.

Själv tänker han mycket sällanpå personerna som dött framför hans tåg. Han säger att det inte går att leva vidare om man grubblar för mycket, och han oroar sig inte heller för att det ska hända igen.

– Det går inte att sitta och tänka på det när man kör. Risken finns alltid och det är slumpen som avgör. Hade jag kört förbi tio minuter tidigare hade någon annan lokförare drabbats. Det är tragiskt att sånt här händer, men det är aldrig förarens fel.