Medierapporteringen om förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag i våras handlade mest om Angela Merkels utsikter att ena sina europeiska statsministerkollegor. Spänningen kretsade kring om hon skulle lyckas eller ej, väldigt lite kring konsekvenserna av innehållet i förhandlingarna.

Nu vet vi att Tysklands Merkel gick i mål. Det lämnar några månader att värdera vad hennes förhandlingsframgång innebär för framtidens EU-samarbete. Redan i oktober ska förhandlingsresultatet ha bearbetats till ett ratificerbart EU-fördrag.

När uppdraget att formulera en konstitution för EU formulerades hösten 2001 angavs främst två skäl. Det växande EU behövde bli effektivare. Man hoppades också att en konstitution skulle göra EU-samarbetet begripligare och därmed lättare för invånarna att uppskatta.

Att EU kan fortsätta att utvidgas är bra. Därmed får fler människor i vår del av världen handla fritt och lägga grunden till ekonomisk tillväxt i sina länder. Fler välbeställda grannar är gynnsamt för ett land som Sverige som säljer mycket på export. Dessutom minskar risken för konflikter i vårt närområde, och därigenom även migrationstrycket mot EU-länderna.

Ett EU som är begripligt för sina medborgare är inte heller någon dum idé. Sverige är långt ifrån ensamt om att ha en folkopinion som är skeptisk till mycket av det som sker i Bryssel. Det fanns goda skäl att fundera kring hur legitimiteten i EU-samarbetet kan öka.

Nederländerna och Frankrike röstade nej

Ändå sa folkomröstningar i Frankrike och Holland så småningom nej till förslaget till konstitution. Något saknades fortfarande i legitimitetshänseende. Konstitutionsförslaget var långt och svårläst. Delaktighet skulle främst uppnås med hjälp av några enkla symboler, som gemensam flagga. I övrigt skulle EU-bygget fortsätta att vävas utifrån samma svåröverskådliga väv som tidigare, fast nu ännu lite tätare.

När Angela Merkel började nysta i konstitutionshärvan igen i våras var det uppenbart att hon lagt målet om ökad delaktighet åt sidan. Bort med flagga och annan kosmetika, korta texten genom att lägga stora avsnitt i bilagor istället, och igång med ett intensivt förhandlingsarbete för att rädda effektiviteten. Den italienske EU-entusiasten och exstatsministern Giuliano Amato kallar resultatet för oläsligt och skapat för att slippa folkomröstningar.

Men även uppgörelsen om hur EU ska bli effektivare innebär ett vägval. Luxemburgs EU-vänlige premiärminister Jean-Claude Juncker anser att i substans är Merkels överenskommelse identisk med det ratade konstitutionsförslaget. Istället för att försöka avgränsa vilka problemställningar man vill och kan enas kring, har statsministrarna bestämt sig för att sluta försöka bli eniga.

Varje medlemslands vetorätt avskaffas på fler områden, så att EU ska kunna fatta beslut utan att alla är med på vagnen. Som kompensation för den slopade vetorätten får de stora EU-länderna tyngre röster. Ju fler invånare desto större tyngd när medlemsländerna ska rösta.

Europaparlamentet får mer att säga till om
Särskilt Tyskland får på det här sättet mer att säga till om, men även de andra stora nettobetalande länderna försäkrar sig om att inte enkelt kunna köras över av övriga. Ett litet nettobetalande land som Sverige förlorar däremot relativt sett i inflytande.

Tycker man att det är viktigt med mindre krångel i beslutsfattandet inom EU, och vill man säkerställa en fortsatt utvidgning av EU-kretsen, måste man våga göra uppoffringar. Problemet är bara att den överenskommelse som nu ligger på bordet och ska bli till ett skarpt fördragsförslag senast i oktober inte för oss närmare någon av dessa målsättningar.

För medan de små medlemsländernas medbeslutande rationaliseras bort, rationaliseras Europaparlamentets medbeslutande in. Är det något som är krångligt i EU så är det när beslut som medlemsländerna fattat ska tröskas igenom Europaparlamentet.

Något reellt försök att rensa bort frågor som inte behöver föras upp på EU-nivå har inte heller gjorts. Snarare pekar förslaget till fördrag i motsatt riktning. Kommissionen, som representerar EU på central nivå, får utökade möjligheter att föreslå unionsgemensamma regler på nya områden.

Medan det sker en maktförskjutning mellan medlemsländerna, fortsätter reglerna för arbetsfördelningen mellan medlemsländer, parlament, domstol och kommission att vara snåriga. Den största förändringen handlar således om makt snarare än effektivitet.

Fördraget gör det inte lättare för EU att växa

Detta får konsekvenser för hur väl rustat EU står att ta in ytterligare nya medlemmar. Genom att folkmängden fått så stor betydelse, skulle ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap innebära att Tyskland och Turkiet skulle hamna i en klass för sig själva. Det är svårt att tro att EU i och med de nu fattade besluten därmed snickrat färdigt på den institutionella grund som många ansett nödvändig för en fortsatt utvidgning. De andra stora EU-länderna skulle knappast acceptera ett EU dominerat av Tyskland och Turkiet.

Så medan retoriken handlat om delaktighet och framförallt effektivitet, har spelet om EU:s nya fördrag fått effekter som mer rör maktbalansen inom unionen idag än hur redo klubben är för fortsatt expansion i framtiden.

Lotta Fogde
Före detta statssekreterare (s)
Skriv till debattredaktören