HISTORIA. Chicago hade aldrig tidigare sett så mycket folk ute i gatorna, inte ens 1 maj 1865 när den mördade presidenten Abraham Lincolns stoff fördes i procession på väg till sista vilorummet i Springfield.

Nu, 13 november 1887, var det ändå bara halva staden som deltog i begravningståget. De som följde de fyra anarkisterna som avrättats för bombdådet på Haymarket var Chicagos arbetare, de senast invandrade, sämst avlönade, sämst boende och sämst i engelska språket.

Anarkisterna var offer för det justitiemord som begicks efter att sju polismän dödats i ett bombattentat vid protestmötet på Haymarket 4 maj året innan. Vem som kastade bomben kunde aldrig bevisas och sex konstaplar dog av polismaktens egna kulor i tumultet efter explosionen.

Men stadens etablissemang, med företrädare som Marshall Field, Cyrus McCormick, George Pullman – namn som idag förbinds med varuhus, skördetröskor och sovvagnar – krävde räfst och hämnd. Näringslivets egen tidning Chicago Tribune var inte nödbedd: förövarna var anarkister från “de värsta elementen av de socialistiska, ateistiska, alkoholiserade europeiska klasserna.” 

En stark arbetarrörelse
I boken Death in the Haymarket (Anchor 2007) har James Green återgett amerikansk arbetarpolitik vid den tid när det i USA fortfarande var realistiskt att tro på en stark facklig och politisk arbetarrörelse. Green är historieprofessor men det hindrar honom inte att berätta med närvarokänsla, personkaraktäristik och lidelse. 

Just åren före Haymarket öppnades möjligheterna. Runt om i landet organiserades lokala fackklubbar till kamp för åttatimmarsdagen. Men motståndet var formidabelt – och våldsamt. Med ständigt nyanländ arbetskraft fanns också strejkbrytare i överflöd, och det fanns vapen och miliser för att skydda svartfötterna mot strejkvakterna. Våldet i kampen var en rest av amerikanska inbördeskriget 1861–65, som hade mobiliserat och förråat hela nationen.

Attentatet på Haymarket tog livet av polismän. Tre dagar innan hade polisen skjutit tre strejkande utanför McCormicks fabriksportar. Men lika för lika kunde inte tolereras: Haymarket krävde syndabockar. Det fick bli tysktalande anarkister, som Samuel Fielden, Michael Schwab och August Spies. De hade ju i anarkisttidningarna uppmanat massorna till väpnad revolt, varför de var del av en konspiration att störta den rådande ordningen.

I rättegången hjälpte inte försvarets juridiska spetsfundigheter, som att de flesta i Chicagos etablissemang tjugo år tidigare hade gjort sig skyldiga till uppvigling genom att i uttalanden stödja kravet på slaveriets avskaffande. Yttrandefriheten var villkorlig.

Inte heller försvarets vädjan om nåd efter de fällande dödsdomarna bifölls – man drog en parallell med Lincolns benådning av sydstatspresidenten som med inbördeskriget orsakat 600 000 döda. 

För mycket äppelpaj?
Med boken It didn’t happen here hann Seymour Martin Lipset (han dog sistlidna nyårsafton) sammanfatta
ett sekel av forskning om varför socialismen misslyckades i USA. Frågan hade ställts 1906 av Werner Sombart: Warum gibt es in den Vereinigten Staaten keinen Sozialismus? (Varför finns det in gen socialism i USA?)

Hans svar var att socialismen, när den från Europa nådde Amerikas kust, havererade på ett rev av äppelpaj och rostbiff. Det amerikanska välståndet, tillgängligt för alla emigranter på lika villkor, gjorde socialismen överflödig. 

Visst fanns det redan då gott om äppelpaj och rostbiff i USA, men inte alltid och heller inte åt alla. Som nybyggarland och marknadsekonomi var växlingarna mellan folkflertalets välgång och ofärd tvära och nådelösa. Chicago, navet i den amerikanska tillväxten, genomled lågkonjunkturer varje årtionde. Och för varje gång folket reste sig i protest mot den rådande ordningen, ursinnigt och socialistiskt, gick också en del av det redan vunna förlorat.  Forskningen om amerikansk arbetarrörelse har präglats av en kontinental felsyn: lönearbete är inte unikt för Europa. Arbetarrörelsens framgångar i Europa, särskilt socialdemokratins efter andra världskriget, innebär inte att arbetarrörelsen var ett okänt fenomen i Amerika före första världskriget.

Bara som påminnelse: Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 1889, Socialist Labor Party of America tretton år tidigare; LO bildades 1898, AFL tolv år tidigare. 

Socialister
Bomben på Haymarket 1886 sprängde amerikansk arbetarrörelse i oförsonliga sekter. Vad som åren innan uppnåtts av och med rörelsen Knights of Labor (“Arbetets Riddare”) övertogs av AFL (American Federation of Labor). Men AFL blev än mer en fackförening för yrkeslärda med etnisk bakgrund i nordvästra Europa. Ledaren Samuel Gompers renodlade dessutom tradeunionismen, dvs motsatte sig att blanda in socialismen i rörelsen.

För industriförbunds-principen (den som styr t ex LO) tog det till 1935 innan den idén tog form som CIO. Föregångarna, som The Internationals, Central Labor Union och International Workers of the World, var också en del av den socialistiska arbetarrörelsen.
Det är ingen tillfällighet att de två välkända profilerna i nordisk-amerikansk arbetarhistoria, Joe Hill och Gus Hall, var ledare i den socialistiska fackföreningsrörelsen, att den förre avrättades och den senare satt i fängelse. 

Hötorget 1886 och 1965
“Allt är mycket större i Amerika, husen, bilarna, hattarna och biffarna”, skröt svensk-amerikanerna när de besökte gamla Sverige på 50-talet. Allt var mycket tidigare och våldsammare i Amerika, hade de kunnat lägga till – efter Hötorgskravallerna i Stockholm 1965 dömdes en artonårig finländare till 1 månads fängelsestraff för stenkastning mot polisen. 

Ulf Lindström

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören