”Glädjen blev stor belöningen kom med tack”
SJÄLVBIOGRAFISKT. Memoarskrivande har alltid varit en angelägenhet för de rika samhällsskikten och för de bildande klasserna. Vi vet att fattiga arbetande människor har funnits – om inte annat därför att deras existens är en förutsättning för de rikas och bildades verksamhet – men eftersom de inte har lämnat några skriftliga vittnesmål saknar de både namn och ansikte.
Någon gång ibland dyker det upp överraskande – och glädjande! – undantag. För några år sedan hittades en anteckningsbok skriven av en Johanna Andersson. Från folkbokföringen vet man att hon föddes 1871 i Ed, i Ytterlännäs socken utanför Kramfors. Hon var gift med sågverksarbetaren Karl Oskar Andersson, de fick 11 barn av vilka 9 överlevde till vuxen ålder. Två av sönerna emigrerade till Amerika. Johanna Andersson dog 1952.
Anteckningarnas datering är oregelbunden och hoppar fram och tillbaka i tiden. Boken innehåller lite av varje: dagboksanteckningar, självbiografiska tillbakablickar som eventuellt bygger på gamla anteckningar, drömsekvenser, visdomsord, en lång dikt som möjligen är skriven av Johanna själv, anteckningar om hushållsutgifter.
Stilen bär spår av Bibeln. Och visst var Johanna Andersson, som levde medan Ådalen industrialiserades och blev det ”Röda”, en person som trodde på sin Gud och älskade sin Konung. Hennes eget liv var hårt. När hon var fem år gammal gick hon drygt en halvmil till fots för att sälja björkriskvastar. Vid sju vallade hon kor. Två år senare tog hon tjänst som lillpiga, och fortsatte sedan med olika anställningar. Tiderna var knappa, och ibland – som under krigsåren 1914-18 – kunde det bli riktigt kärvt: ”En gång fanns det inte en potatis att uppbringa i hela Gudmundrå.” Tack vare framåtanda och solidaritet klarade man sig dock. ”Glädjen blev stor belöningen kom med tack”.
Johanna Andersson ger ett nyfiket och intelligent intryck, och hon skriver själv att hon ansågs ha ett gott läshuvud. Klassamhällets oförmåga att ta hand om begåvningar (och motsvarande förmåga att slå vakt om utbildningsmöjligheter för dem som kommer från rätt social miljö!) illustreras i hennes person på ett upprörande sätt. Hennes ofta knapphändiga anteckningar är träffsäkert jordnära i stilen, som när hon beskriver en kvinna i en familj hon arbetade åt: ”Hon var tjock som en rova och rar som en ängel, sjöng som näktergalen och tjata aldrig”, och hon saknar inte heller humor då hon beskriver samma familj, ”Och värmlänningar var hela familjen till och med korna.”
Det är en glädje att få lära känna Johanna Andersson från Ed i Ådalen. Låt oss hoppas att Murbruk förlags satsning får efterföljare.
Memoarer: Vandringsstaven har alltid följt mig. En arbetarkvinna från Ådalen berättar
Författare: Johanna Andersson
Förlag: Murbruk (serien Historiska småskrifter)
Gregor Flakierski
