Statsminister Fredrik Reinfeldt antydde i sitt sommartal i Vaxholm att han kunde tänka sig att sänka egenavgiften i a-kassan med omkring 60 kronor i månaden för vissa LO-medlemmar, alltså med ungefär en fjärdedel av den höjning som alliansregeringen har drivit igenom trots alla protester.

Utspelet får väl ses som en senkommen insikt om att egenavgiftshöjningen är mäkta impopulär bland löntagarna. Men att de missnöjda skulle blidkas genom denna lilla reträtt är inte troligt. Snarare förstärks intrycket av en virrig men illvillig regering. De kvarstånde försämringarna i ersättningsnivåer och kvalifikationsvillkor för a-kassan blir ju inte mindre kännbara bara därför att regeringen tar tillbaka några tior av en tidigare avgiftshöjning.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har samtidigt tillsatt den utredning som ska lägga förslag om ett införande av en obligatorisk a-kassa. Hans argument är att drygt en halv miljon förvärvsarbetande saknar arbetslöshetsförsäkring.

Cynismen lyser igenom
Argumentet kan tyckas bestickande. Men cynismen lyser igenom när vi håller i minnet att Littorins första åtgärd som minister var att slänga ut flera hundratusen personer från a-kassan genom att skärpa kvalifikationsvillkoren. Några planer på att återge de utestängda rätten till a-kassa finns inte.

Littorin vill även att egenföretagare ska omfattas av ett obligatorium. Men om detta anses önskvärt borde det ha utretts särskilt. Det finns annars en stor risk att det hela blir ett förtäckt näringslivsstöd till ensamföretagare.

Sedan den kraftiga egenavgiftshöjningen vid årsskiftet har nära 300.000 medlemmar straffat ut sig ur a-kassan genom att sluta betala. Många av dem är låginkomsttagare som tycker att avgiften är för dryg.

Men en mycket stor andel består av personer som redan har trygga jobb eller bara några år kvar till pensionen och därför knappast behöver befara arbetslöshet. Ironiskt nog använder Littorin den ökade förekomsten av friåkare som ett argument för ett obligatorium.

Varför ändra på ett fungerande system?
A-kasseförsäkringen består i dag av två delar. Dels en allmän och såtillvida obligatorisk försäkring som omfattar alla och ger ett grundskydd. Dels en frivillig tilläggsförsäkring för medlemmar i en facklig a-kassa (eller i Alfakassan). Utöver detta finns i många avtal — inte minst på tjänstemannasidan – regler om omställningsstöd och avgångsvederlag som ger ett extra inkomstskydd vid arbetslöshet.

Systemet har fungerat väl så varför alls ändra det?

I utredningsdirektiven om obligatorium säger regeringen att syftet är att behålla den nuvarande organisationsstrukturen med fackliga kassor. Tar man påståendet på allvar betyder det att regeringen vill tvinga folk att ansluta sig till en facklig a-kassa. Onekligen en oväntad propå från en borgerlig regering.

En förklaring till att regeringen blivit oväntad anhängare av tvångsanslutning kan vara att den planerar fortsatta försämringar i kassan. I det läget kan det rentav vara en fördel att överlåta administrationen av försämringarna på de fackliga a-kassorna för att på det viset avleda en del av missnöjet från regeringen.

Men det är i så fall en spekulation som kommer att slå fel. Folk kommer att placera ansvaret där det hör hemma.

Regeringen Reinfeldt leker med elden
Åtskilliga regeringar har de senaste årtiondena försökt manipulera regler och villkor för a-kassan – och de har alla fått betala ett politiskt pris för sin klåfingrighet. Nu är det regeringen Reinfeldt som leker med elden – och det så dumdristigt att brännskadorna denna gång kan bli mer omfattande än för någon av Reinfeldts företrädare.