SKÖNLITTERATUR. Ordet ”novell” kommer från franskans nouvelle (och italienskans novella) och betyder egentligen ”nyhet”. Denna ursprungsbetydelse behöver man inte fästa sig vid, en bra novell har inte mycket med ”nyhet” att göra, förutom det korta – dagstidningsmässiga – formatet.

I det sistnämnda ligger dock det riktigt problematiska med genren. Att skriva en roman ter sig för de flesta som ett oöverstigligt berg, poesin och dramatiken är nästan lika svåråtkomliga genrer om det ska bli något av halt och värde. Men en novell kan väl vem som helst skriva?

Camilla Wittmoss debuterar med berättelsesamlingen mirakel, MIRAKEL och får mig att fundera över genrens fallgropar. Titeln aviserar att det handlar om små och stora mirakel, novellerna handlar nog mest om de förstnämnda. Men små mirakel i vardagen är ej att förakta, de kan markera skillnaden mellan en öppen blick och en uttråkad sådan. Styrkan i boken är Wittmoss förmåga att lägga märke till sådant som de flesta kanske bara passerar med en axelryckning, om de ens lägger märke till det.

Som när pappan på vårdcentralen förbjuder den besvikne sonen att åka i den röda rutschkanan i väntrummet förebärande att sonen skulle vara för stor. Det mirakulösa i den här historien är att en mamma – jagberättaren – beslutar sig för att åka och därmed visa den okände pappan att han har fel.

I en annan novell lägger jagberättaren märke till en ovanligt vig åttioårig man i en träningslokal. När träningspasset är över – någon sorts work out – måste berättaren helt enkelt fråga den gamle mannen hur han kan vara så spänstig. Hans svar är knappast oväntat, ”Every day. Little bit. Every day”. Det är förstås så en slipsten ska dras, men till den här sortens berättelse känner jag mig skeptisk på grund av sens moralen. Vem som helst kan räkna ut att man blir vig om man böjer och sträcker på alla leder varje dag i hela sitt liv.

Då tycker jag bättre om stämningsbilderna och iakttagelserna i en del andra historier; den vuxna kvinnan som besöker sin åldrade morfar och på grund av lukter återupplever sin barndom, barnet som blir irriterad på släktingen som alltid ska trolla när han kommer på besök, skilsmässan som aldrig utsägs men som manifesterar sig som kontaktlöshet mellan mamman och pappan under en födelsedagsbjudning.

Novellen ”Födelsedagsbarn” fungerar eftersom den bygger på att ett barn i grannskapet försvunnit. Under firandet hovrar en polishelikopter över husen och man tänker på hur det skulle vara om det var ens eget barn.

Jag tycker inte att Camilla Wittmoss är någon fullfjädrad novellist ännu. Hon kan förtäta språket som man måste, hon äger också en god iakttagelseförmåga; men den dramatiska nerven saknas genomgående i berättelserna som mer blir något av prosafragment eller kloka betraktelser än fullgångna noveller.

Noveller: mirakel, MIRAKEL
Författare: Camilla Wittmoss
Förlag: Bonniers

Erik Löfvendahl

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören