Brukar du be? Det frågar Johannes, huvudperson i den tyska filmen Schläfer (i regi av Benjamin Henkenberg) sin vän Farid. Johannes har spionerat på Farid för myndigheternas räkning på grund av terroristmisstankar. När Farid misstänksamt undrar varför Johannes frågar, får han ett ”skämtsamt” svar som handlar just om terroristmisstankar. Båda utgår från att det anses finnas en given koppling mellan islam och terrorism.

Det är de inte ensamma om idag. ”Kriget mot terrorismen” har bland annat medfört att man satt de liberala grundvärdena ur spel. Exempelvis genom att undergräva rätten att bli bedömd utifrån sina individuella förhållanden och inte utifrån lösa antaganden.

I helgen gick Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter ut och kritiserade att människor avvisas från Sverige eftersom de misstänks för att vara terrorister, men utan att få veta vad misstankarna grundar sig på. Det finns alltför många exempel på liknande fenomen för att man riktigt ska inse hur groteskt det faktiskt är.

Men det betyder självklart inte att åsidosättande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan accepteras, varken i Sverige eller någon annanstans. Förutom Helsingforskommittén har Röda korset och Amnesty protesterat mot Migrationsverkets policy att avvisa personer som Säpo klassar som säkerhetsrisker.

Grunderna presenteras inte ens för de personer som det gäller
Huruvida grunderna för att neka folk uppehållstillstånd och medborgarskap har varit rimliga kan man givetvis inte bedöma som utomstående, eftersom dessa grunder inte ens presenteras för de personer som det gäller. Däremot vet man att det ofta handlar om misstankar om brott som man tror kommer att begås i framtiden, inte om brott som personerna faktiskt har begått!

Vad är det som gör att vi förväntas acceptera detta och annat nonchalerande av de grundläggande principer, som samtidigt påstås känneteckna västerländska demokratier?

Bara den rädsla vi alla antas känna. Det som beskrivs i Schläfer är hur misstankar och paranoia förgiftar kontakten mellan människor, genom att bara uppmuntra det som är mest destruktivt hos dem. Samma sak kan överföras till hela offentligheten. Den känsla av otrygghet som hela tiden odlas står i vägen för politiken. En situation där mänskliga rättigheter kränks öppet hindrar radikala krafter från att kräva att begrepp som mänskliga rättigheter utvidgas.

Till slut återstår bara att be
Efter att Farid har gripits misstänkt för att ha deltagit i ett attentat, slutar filmen med att Johannes själv ber, något han annars inte brukar göra. När kommunikationens och politikens möjligheter tar slut finns det kanske inget annat att göra. Om man inte vill att politik ska reduceras till trosfrågor – religiösa eller inte – måste en sådan utveckling hindras.
 
Hanna Pettersson
Juridikstuderande i Lund
Skriv till debattredaktören