Under Almedalsveckan har begreppen modern och flexibel använts flitigt när diskussionerna handlat om kollektivavtal och konflikträtt. Kollektivavtalen och konflikträtten ska vara moderna och flexibla, säger arbetsgivarna. Ingen på den fackliga sidan har företrätt den motsatta uppfattningen att avtalen ska vara rigida och omöjliga att förändra.

Men någon diskussion om vad som är modernt respektive omodernt och vad flexibilitet  betyder har inte hörts under en enda debatt.  Och förklaringen är enkel – moderna kollektivavtal betyder helt olika saker för fack och arbetsgivare. De positivt laddade orden döljer de maktfrågor som det egentligen handlar om.

Moderna avtal med fackliga förtecken innebär av förklarliga skäl framflyttade positioner för löntagarna, ökat inflytande över löneökningarnas fördelning, arbetstider, ledigheter, kompetensutveckling, arbetsorganisation och bemanningsfrågor.

Värnar om arbetsledningsrätten
I de frågorna är arbetsgivarna inte ett dugg intresserade av moderniseringar av avtalen. Tvärtom. Deras urgamla rätt att leda och fördela arbetet värnar de om.

Moderna avtal för arbetsgivarna betyder oftast att så lite som möjligt ska regleras i de centrala riksavtalen och att så mycket som möjligt ska lämnas till de lokala parterna eller än hellre till enskilda individer och företaget i direkta överläggningar.

Den moderniteten skyr facken som vet att de centrala riksavtalen utgör ett skydd mot lokala situationer då pressen på de anställda att gå med på både det ena och andra kan bli för stor. Skyddet i det centrala avtalet är därför viktigt.

Föga attraktivt för facken
En modern konflikträtt innebär, enligt arbetsgivarna. att rätten till sympatiåtgärder ska  inskränkas alternativt förbjudas. Och proportionalitetsregler ska införas vid konfliktåtgärder. Den sortens moderniteter attraherar inte någon på den fackliga sidan.

Oenigheten bortom de vackra orden och begreppen är densamma när det gäller flexibel. Alla vill vara flexibla eftersom det per definition upplevs som något positivt jämfört med att vara rigid och stel i både synsätt och agerande.

Flexibla avtal för arbetsgivarna är till exempel att införa öppningsklausuler som medger lokala avsteg från det centrala riksavtalet och låta företag som går dåligt avvika från framförhandlade löneökningar eller arbetstider.

Kalla en spade en spade
För facket betyder flexibilitet inte alls att släppa skyddet för löneökningar eller reglering av arbetstider i de centrala avtalen. Tvärtom. Facken håller hårt i riksavtalen. Dessutom är, enligt facken, betydande delar av regelverket dispositivt och hanteras av lokala parter. Och en större del av lönebildningen sker också numera lokalt.

Om förändringar av avtalen eller lagar ska till är en förutsättning att kalla saker vid dess rätta namn. Först då blir meningsutbytet konstruktivt och det blir möjligt att identifiera både samsyn och oenighet.

Då, men först då, kan alla vara moderna och flexibla i sitt agerande.