SISTA ORDET. Tusen kronor betyder mycket för en fattig människa men väldigt lite för en miljonär. Detta enkla faktum är ett kraftfullt argument för ekonomisk utjämning, för ökad jämlikhet. Men under senare decennier har jämlikhetstanken försvagats. Klyftorna har vidgats och de ifrågasätts inte längre så ofta.

Alltsedan franska revolutionen tycks jämlikhetstanken ha växt i styrka, fram till nu. På 1700-talet svepte tanken att alla människor ska ha samma mänskliga rättigheter genom världen. Den demokratiska rörelsen – framför allt socialister och många liberaler – stred länge och vann så småningom den allmänna rösträtten. Efter andra världskriget tog jämlikhetstanken ett stort ekonomiskt steg med välfärdsstaten. Är jämlikhetens tidsålder nu över?

Om man blickar lite längre över historien behöver man inte vara så pessimistisk. För då ser man att ojämlikheten förr i tiden var norm, medan det är jämlikhetstanken som idag styr också högerns tankar. I antikens Grekland och Rom var cirka en tredjedel av människorna slavar som ägarna i princip kunde göra vad de ville med. Tänk dig att du får ett barn men det är någon annan – ägaren – som har all makt över det barnet, liksom han har över dig. Fram till franska revolutionen var all lag till för att befästa ojämlikheten. Olika lagar gällde för olika sorters människor. Fattiga bönder var tvungna att betala skatt medan den rika adeln var skattebefriad etc. Grundidén var att ojämlikhet skulle råda.

Även högern för jämlikhet efter franska revolutionen
Efter franska revolutionen är också högern i princip för jämlikhet. Högern vill att medborgerliga fri- och rättigheter ska gälla alla utan undantag. Högern vill att alla ska vara lika inför lagen. Högern är (numera) för allmän rösträtt.

Ja, inte ens när det gäller ägande finns det särskilt många uttryckliga försvarstal för ojämlikhet.

Det vanligaste argumentet mot jämlikhetsreformer presenterar sig faktiskt ofta som ett försvar för att de som har det sämst ska få det bättre! Högern säger att tillväxten mår bra av att somliga kan tjäna mycket pengar eftersom det stimulerar alla att arbeta hårt. Och med ökad tillväxt blir alla rikare och även de fattiga får det bättre än de skulle ha haft det ojämlikheten förutan.
Ojämlikheten är alltså inte bra i sig, utan bara om den fungerar som medel för att de fattiga och alla andra ska få det bättre.

I dystra stunder behöver man långa historiska perspektiv. Då kan plötsligt meningsmotståndarna te sig nästan som allierade. Också moderaterna är ju jämlikhetsförespråkare! I förhållande till ojämlikhetens stora historiska gestalter – slavägarna, feodalherrarna, de enväldiga kungarna, rösträttsbekämparna – står högern utan tvekan på samma barrikad som vänstern.

Peka på fackets roll
Det gäller bara att i debatten visa att högern har en överdriven uppfattning om hur nyttig ojämlikheten är för de sämst ställda. Därvid kan man peka på vilken roll trygghetssystemen, a-kassan, fackföreningarna och offentliga sektorn har i sammanhanget.
De djupare målen är vi ju överens om?

Tomas Lappalainen
Skriv till debattredaktören