En konsekvent ifrågasättare
NY BOK. 567 sidor Lagercrantz, från drygt ett halvt sekel, det är njutningsfullt, uppiggande, självklart inte invändningsfritt – en stor publicist skapar invändningar, mothugg. Och stor var han, i språket, mångsidigheten, skärpan. Personligheten bryter igenom. Det var hans styrka men blev också hans svaghet. Ibland lockade den honom till infama personangrepp; ibland styrde den iväg honom till formuleringar och ståndpunkter som inte alltid var så överlagda.
Ofta handlade det om att göra motstånd mot den härskande liberal-konservativa debatthegemonin, att rispa och reta. Han såg sig inte som en konsekvent opinionsbildare utan som en ifrågasättare och reaktionerna uteblev som bekant inte. Många av hans samtida och senare kritiker och motståndare beskyllde honom för opportunism och ensidigt ställningstagande för den nya vänstern på 60-talet. Men så enkelt var det inte. Det kan man förvissa sig om genom omläsning.
Vad som var opportunistiskt på 60-talets mitt, när det tidigare så stillastående svenska åsiktshavet började röra på sig, är inte så alldeles lätt att fastställa. När Folke Isaksson, Sven Lindqvist, Göran Palm och Peter Weiss skrev sina artiklar om kriget i Vietnam blev det ett oerhört liv i hela det svenska etablissemanget, inkluderat en del av det socialdemokratiska, och Lagercrantz fick slåss för rätten att publicera dem. ”Är inte gränserna för vårt samtal i politiska och kulturella angelägenheter fortfarande för snäva?” frågar han i en berömd artikel där han försvarar rätten att publicera skilda röster där också ”mänskliga temperament får komma till uttryck”, ibland med överdrifter som kanske inte är bokstavligt menade men som ”tänder en raketsol över ett tankelandskap”(13 augusti 1966) .
Ingen okritisk beundran
Lagercrantz var heller inte någon okritisk beundrare av den nya vänsterns positioner, särskilt inte deras revolutionsdrömmar och klasskampsromantik. Mot Weiss hävdade han ”empirikernas, revisionisternas, de ständiga upprepade experiments, upplysningen och resonemangets väg” (14 november 1967); hos Sara Lidman – vars författarskap han starkt prisade – skymtade han en politisk känslosamhet och patetik och han tror inte på Göran Palms utsugningsteser (En orättvis betraktelse, 28 november 1966) . Han prisade för övrigt i en recension (dock ej i urvalet) min och Daniels Tarschys mycket kritiska granskning av den nya vänstern (Den nygamla vänstern 1967).
Om förtrycket och tystnaden i Sovjetunionen skrev han bland annat i sina resereportage från 60-talets början – i Sovjet kommer de många dagliga samtalen snart till den punkt ”där bara tystnad är möjlig” (26 april 1961). Men han avvisade dem som ”får ordet kommunist på tungan så fort en åsikt är misshaglig” och han hoppades på att en förnuftig samexistens skulle förhindra kärnvapenkriget.
Kulturrevolutionen förförde
Lagercrantz hade särskilt på 60-talet en känsla av att mänskligheten var inne i en ofantlig omställningsperiod. Verkligheten håller på att bli en annan men vi vet inte hur. Det var i den andan han ville se Maos Kina och liksom så många andra av tidens vänsterintellektuella kunde han inte värja sig mot kulturrevolutionen. ”Vad jag läst om denna förvandling har för mig tett sig dels abstrakt och fjärran, dels besynnerligt. Nu när jag på ett begränsat avsnitt kan studera vad som sker ter sig allt naturligt, rimligt och vettigt”. Samtidigt återger han samtal och verkligheter som sannerligen är minst sagt besynnerliga men på något sätt kunde han inte få ihop vad han såg och vad han ville se. Den Lagercrantz som bara några år tidigare hårt ironiserat över den enda sanning som fanns i Sovjet vill inte fördöma det oerhörda tankeförtrycket i Maos Kina. Han ser det, men finner ursäkter i västvärldens förtryck och oförstående hållning.
Kinaartiklarna ledde till en av de många konflikter som kantade Lagercrantz tid på DN och många andra finns i urvalet. Till exempel de absurda beskyllningarna mot Lagercrantz att han mer eller mindre skulle ha förorsakat Harry Martinssons död genom att missunna honom Nobelpriset. Men Lagercrantz kritik gällde inte Martinsson eller Eyvind Johnson, – de fick ju dela på priset – utan det faktum att Akademin hade delat ut priset till två av sina egna ledamöter.
Titanernas groteska gräl
Konflikten med Tingsten blev en annan våldsam urladdning och Herbert Tingsten förlät honom aldrig för hans, i Tingstens ögon, negativa recension av Tingstens sista memoardel. I Lagercrantz dagboksanteckningar som också finns med i denna samlingsvolym återges ett groteskt gräl mellan Lagercrantz och Tingsten, ”vi stod mot varandra som vansinniga tuppar” (1963 sid 531). Jag, som kände Tingsten väl och Lagercrantz något, tyckte alltid att de egentligen hade många likheter: briljans, starka åsikter, enastående pennor, humör och längtan efter tillspetsningar och överdrifter, alltsamman oerhört uppiggande för läsare eller åhörare. Men framför allt var de ofta upprörda och det är en upprördhet man idag ofta saknar.
Det är stimulerande att på nytt konfronteras med dessa intellektuella slagsmål som skakade offentligheten under 60- och tidigt 70-tal. De krävde personer av Lagercrantz eller Tingstens kaliber.
Kritik som konst i sig själv
Störst är Lagercrantz som litterär kritiker eller när han skriver om existentiella frågor, till exempel kristendomskritiken i Ernst Blochs efterföljd, ateismen i kristendomen, där Jesus är människosonen som gör uppror och som alls inte såg sig som offerlamm. En man av vrede, det gillar Lagercrantz; det är de ”som kallar sig Jesu efterföljare” som gör honom till en teatergud. Eller läs den fantastiska slutartikeln i artikelserien om Joyce Odysseus, Molly Blooms berömda slutmonolog. Molly är ”den första kvinna i litteraturen som inte är skapad av litteratur… Hon är den första kvinnan som inte behöver betala för sin sinnlighet med andliga gemenskapsmynt. Hon är inte blott befriad från glorior av religiös eller romantisk natur, utan också modersrollens tyranni… Molly slipper kärleken, den livskraftigaste av vår civilisations myter” (25 september 1969). Eller om medborgaren Aeneas, alltså Vergilius stora klassiska dikt, där Lagercrantz ser en politiker som är övertygad om att mänskligheten måste söka gemenskap ”och att denna gemenskap måste gälla både de döda och de efterkommande. Just i detta har vi mycket att lära av Vergilius, ty vi &au
ml;r sysselsatta med en jättelik utsugning av våra barn, barnbarn och barnsbarnsbarn”.
Ack, i minnets ljus….Då och då kliver det fram personligheter som Lagercrantz som gör tolkningen av litteraturen till egen konst, som oförfärat går in i samtidens veka liv, som skapar oro och sätter andra i rörelse. Kanske är någon ny på väg? Men finns det då utrymme i dagens medialandskap?
Det allsidiga urvalet och kommentarer har gjorts av Lagercrantzkännaren Niklas Nåsander, dagboksurvalet av Richard Lagercrantz. Det ger en helhetsbild av Lagercrantz, inte minst mångsidigheten.
Författare: Olof Lagercrantz
Titel: Vårt sekel är reserverat åt lögnen – Artiklar 1934-1993 med några avslutande dagboksanteckningar
Redaktör: Niklas Nåsander (red)
Förlag: Karneval