Arbetsgivaren är skyldig enligt lag att ordna den företagshälsovård som jobbet kräver. Men där arbetsmiljön är som sämst lyser företagshälsovården med sin frånvaro.

– Vi har anledning att vara självkritiska, säger Stefan Wiberg vid LO. Arbetsmiljölagen ger oss möjligheter att kräva företagshälsovård. Men facket har varit dåligt på att driva kravet med stöd av lagen.

Misslyckandet visar sig i att företagshälsovård saknas just där den skulle behövas som bäst. En LO-rapport från december 2005, baserad på frågor till 38 .870 personer i Statistiska centralbyråns arbetsmiljöunder sökningar, visar att arbetsmiljön försämrades för nästan alla grupper mellan åren 1991 och 2003.

Sämst utgångsläge
Mest försämrades den för kvinnliga arbetare – som redan i utgångsläget hade sämst arbetsmiljö och minst möjligheter att påverka sitt arbete.

Samtidigt minskade tillgången till företagshälsovård. 1995 hade 74 procent av de kvinnliga arbetarna tillgång till företagshälsovård genom sitt jobb, år 2003 gällde detta bara 58 procent. Allra sämst är läget inom handel, transport och service, där 37 procent av kvinnorna och 51 procent av männen hade tillgång till företagshälsovård.

En ljuspunkt är att Livs i årets avtalsrörelse har fått rätten till företagshälsovård inskriven i avtalen för 30.000 medlemmar inom livsmedelsindustrin och bagerinäringen. Avtalen preciserar också vilka tjänster företagshälsovården ska innehålla.

Farligt jobb
– Våra medlemmar har ofta monotona jobb, säger Livs andre ordförande Gerald Lindberg. I kombination med kyla medför det hög
risk för förslitningsskador.

– Därför var vi redo att driva kravet på företagshälsovård hårt. Men även arbetsgivarna insåg behovet. Det fanns mer samsyn än vi trodde.

Läs också: artikeln "Företagshälsovården på glid"