En bussbiljett från Polen till England kostar tolv pund för migranter. Direktflyg mellan Krakow och Bristol i sydvästra England avgår sex gånger i veckan. Och sedan 2004 har 470.000 arbetare från Östeuropa landat i Storbritannien, de flesta polacker.

Nationsgränser suddas ut och historien gör sig ständigt påmind, åtminstone i Bristol, den gamla hamnstaden som under hundratals år var Europas nav för den slavhandel som lade grunden till stadens framväxt och rikedom. Bristol är en blomstrande stad. Men det är också en delad stad; svarta, asiater och nyanlända östeuropéer, var grupp för sig. Vita fattiga i södra Bristol, vita rika i norra. Och frågan är vilken roll och uppgift fackföreningar har i en sådan stad? Kan migrationen bli fackets chans och en hävstång för förnyelse?

– Vi måste förstå att det inte finns några snabba segrar att vinna, säger Nigel Costley, ombudsman för TUC Southwest. Förtroende är en stor sak, särskilt för dem från Östeuropa. Den polsk-katolska kyrkan i Bristol spelar en avgörande roll för dem. Och när de ser att vi jobbar fackligt i och genom kyrkan, har våra möten där, börjar de få förtroende för oss också.

Naturlig knytpunkt
Föreningar och nätverk växer nu upp ”som svampar ur jorden”, enligt Nigel Costley. Polski-Bristol som är en av dem har kyrkan som nav. Andra är Ukranian club och Ostoya, sammanlagt finns cirka 15 med östeuropeiskt ursprung, förutom de afrikanska, karibiska och asiatiska föreningarna.

De är väl organiserade, säger han. Och vi talar om unga och energiska arbetare, av de polacker som har kommit sedan är 84 procent mellan 18 och 24 år.

– Det fungerar inte att stå på ett lastbilsflak eller att dela ut flygblad utanför fabrikerna, det var det gamla sättet, fortsätter Nigel. Migrantarbetare här jobbar på hotell, restauranter eller i jordbruk. Arbetsplatserna sprids ut, blir mindre, och vi har inte en facklig organisation som kan möta det nya arbetslivet.

Och han beskriver hur facket nu satsar på att stödja migrantföreningarna. Syftet är att bygga nätverk som förenar och stärker dem. ”Empowerment” är Nigels ord, hjälp till självhjälp för att vinna egen kraft. Och Julia Verne, aktivist i Polski-Bristol, berättar hur det började:

Grundläggande behov
– Det tog fart för två år sedan. Polacker som kom hit saknade pengar och bostad, då gick de till sin kyrka. Det kunde komma 20 eller 30 arbetare till fader Zygmunt Fraczek varje dag för att söka hjälp. Låg lön, dåliga bostäder, hälsovård, språkkunskaper är de viktigaste frågorna.

En förening bildades som började med möten i kyrkan varje fredagskväll. De första om lagar och avtal och fackliga rättigheter tillsammans med TUC. Och när den första språkkursen annonserades bildade 300 polacker en lång kö, från kyrktrappan ända in till expeditionen, berättar Julia Verne. Hälsovård, spritproblem och stöd till prostituerade från främst Ryssland är bara några exempel på en verksamhet som sprakar av liv och aktivitet. Och mitt i allt detta finns facket.

Nigel Costley talar om ett annat arbetssätt, en annorlunda fackförening. En ny organisation behövs för små utspridda arbetsplatser där också migranterna dominerar. De gamla ”trade councils”, ungefär som falnande LO-sektioner, fungerar inte längre. Vi måste experimentera och prova nya vägar, säger han.

– Jag har svårt att se hur en facklig organisation som bara bygger på arbetsplatsen ska fungera. Vi måste skapa en organisation också i grannskapet, i kommunen. Och genom allianser med andra, som Polski-Bristol, jobbar vi inte bara med lön och arbetsvillkor, utan lika mycket för bra bostäder, en fungerande hälsovård, språkutbildning.

Nygammalt fack
”Commmunity-unionism” är ordet för det nya, enligt Nigel Costley. En facklig organisering som står på två ben, arbetsplatsen och grannskapet. Ett nygammalt slags fack som under senare år har skjutit fart i USA och Australien. Nytt för att det bryter upp från ett perspektiv som bara ser till lön och arbetsvillkor. Gammalt för att det griper tillbaka på en tradition som var stark i fackföreningsrörelsens ungdom.

– Den brittiska fackföreningsrörelsen är en spegel av samhället, säger Nigel Costley. Den har blivit gammal och behöver den energi och kraft som finns i migrantsamhällena.

FAKTA: Stängda gränser kvar
När EU 2004 utvidgades med tio gamla östländer öppnade Storbritannien, Irland och Sverige gränserna helt för arbetssökande från de nya länderna. Vid årsskiftet, när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar, införde Storbritannien och Irland vissa hinder för arbetssökande därifrån. Sverige, Finland och åtta av de senast tillkomna medlemsländerna har däremot inga övergångsregler den här gången.

Olle Sahlström
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen