/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2007/palle.jpg
Vill sprida kunskap. – Det är klart att det kan hända igen, tyvärr. Men det gör också att vi inom rörelsen borde få lite grundläggande kunskaper om vilket förhållningssätt till medierna som fungerar. Att inte lära ut det är snarast oschyst, säger Paul Åkerlund. Foto: Eivind Vogel-Rödin.


EFTER STORMEN. – Jag tror inte folk förstår hur det känns, säger Paul Åkerlund.
Själv vet han precis hur det är att bli rikskändis över en natt. Som klubbordförande i centrum för en sexskandal förväntades han erkänna att han hade gått på porrklubb, supit och köpt dildos för medlemmarnas pengar. Trots att så inte var fallet.

– Visst förstod jag att det skulle bli skriverier. Men inte att det skulle bli så jädra stort, säger Paul Åkerlund med eftertryck och berättar historien från början.

Det var hösten 2004 och fackklubben på Saab i Trollhättan hade fullt upp med att argumentera mot ägarna för att produktionen inte skulle flyttas till tyska Rüsselsheim. Plötsligt hände något.

– Jag visste att det här var under uppsegling, visst, jag satt ju i avdelningsstyrelsen. När de skulle hålla den första presskonferensen förstod jag att det skulle komma journalister. Men när jag ser att det kommer 25 reportrar, det är då jag inser att det lär bli rejält drag.

Laddat ämne
Ryktet hade gått om att vidlyftig representation, sexleksaker och porrklubbsbesök för fackligt förtroendevalda hade satts upp på medlemmarnas nota. Och skandalen var ett faktum.

– Och så är det något halvförbjudet men väldigt intressant med sex, konstaterar Paul Åkerlund.

Morgonen därpå var det hans uppgift att möta pressen för att prata om GM:s varsel. En medieträff som var inplanerad sedan tidigare men som nu fick en helt ny innebörd.

– Jag anade att det skulle bli en del andra frågor också. Det tyckte jag var okej, Men proportionerna hade jag aldrig kunnat förutse. Hela gårdsplanen var full med reportrar och frågorna haglade, snabbt och snärtigt.

Ändå höll Paul Åkerlund fast vid sin plan – att stå pall.

– Jag fick rådet att inte krypa undan utan låta journalisterna träffa mig. Jag tror att jag var den enda av oss 30 eller 35 som var misstänkta för att ha varit inblandande som gjorde det, och jag tror att det var rätt taktik. Men jag ska inte säga att jag inte blev berörd. Att vara med i varje nyhetssändning och höra påståendena om att man ska ha varit inblandad utan att få försvara sig är otroligt jobbigt, säger Paul Åkerlund och ser sig om i det lilla mötesrummet där han tillbringat så många timmar, inte minst hösten 2004.

– Ändå var det oron för familjen som var värst. Eller för sonen, han var elva år då. Min fru hon är härdad, men barn kan vara så elaka mot varandra. Jag tänkte mycket på vilka gliringar han kunde tänkas få höra, säger Paul Åkerlund.

Mamma sa ifrån
Något speciellt ögonblick säger han sig inte minnas. Men så kommer det.

– Det hade gått ett par veckor, så plötsligt var det stort uppslaget i Aftonbladets söndagsbilaga. Jag hängdes ut som skyldig och det var faktiskt min mor som reagerade starkas. Nu får det vara nog sa hon.

Paul Åkerlund ringde redaktionen och fick in en redig rättelse som plåster på såren. Ytterligare några veckor senare kom den verkliga upprättelsen – Paul blev nominerad till omval som klubbordförande utan motkandidat. Och den interna revisionen, som dåvarande Metallarbetarförbundet gjorde, visade även att han tillhörde en av dem som var oskyldiga till anklagelserna. Fyra ombudsmän varslades dock om uppsägning och ett 20-tal personer fick tillsammans betala tillbaka cirka 200.000 kronor till avdelningen.

– Någon positiv effekt av det hela? Det skulle väl vara om folk lärde sig att man ska vara försiktigt med att döma. Att de slutade hänvisa till tidningen som om allt som står där är sant, säger Paul Åkerlund och glider med blicken över väggarna igen.

– Men medierna måste ju själva inse att det här är ett trovärdighetsproblem. Till slut kommer ju folk lära sig, och då kommer de att säga ”det stod i tidningen – så det kan man ju inte lita på”, avslutar han och spricker upp i ett lurigt leende.

FAKTA: Paul Åkerlund
Ålder: 46 år.
Bor: I Trollhättan med knappt 54.000 invånare.
Yrke: Bilbyggare.
Fackförbund: IF Metall.
Fackligt förtroendevald: Sedan 1979 och ordförande sedan 1991.

FAKTA: Paul Åkerlunds tre risker med medietrycket
1. Den starka strålkastaren. Alla klarar inte trycket. Vissa är bra på att sitta och klura och lösa problem, andra har lättare att klara trycket från medierna. Och omvänt måste man vara med på att plötsligt slocknar ljuset och det blir tyst när medierna drar vidare.
2. Att tappa den fackliga glöden. Det gjorde jag inte även om det kändes bittert just då när jag jobbade och slet för att behålla jobben åt folk. Visst förstår jag att det måste uppmärksammas när sådant här händer men inte att det måste vara så snabba omdömen och tvärsäkra påståenden.
3. Att tappa livsglöden. Jag kände aldrig att hela mitt liv var på väg att braka ihop, men jag undrade ofta hur högt priset skulle vara. Och jag funderade på vad det är för samhälle vi lever i där vi fostrar våra barn att varje människa har rätten att få föra sin talan och bli schyst behandlad medan verkligheterna i medierna är en helt annan.

Läs också: reportaget "Facklig offensiv gav medieövertag"
Läs också: reportaget "Kritiken gav henne medieträning"

Läs också: LO-Tidningens artikel om mediestormen "Hon ska återupprätta Metalls heder"