Hon var fackordförande då. Örebro var en av ett fåtal större städer som i stort sett saknade individuella löner.

–Arbetsgivaren ville absolut ha dem! säger nuvarande sektionsordförande Vivan Svensson.

– Medlemmarna är väl inte så väldigt begeistrade. Speciellt äldre tycker att alla ska ha lika. Bland yngre finns de som tycker att är man framåt ska man naturligtvis ha mer.

Lokala facket ska verka efter Kommunals lönepolitik och centrala avtalet där individuella löner finns med. Hur går det när medlemmarna inte är så intresserade?

– Vi talar om att det här ska genomföras, vi kan ju inte göra tvärt emot, svarar Vivan Svensson.

– Men visst, det är inte lätt, man blir ju lite kluven. Det vore mycket enklare med lönestegarna som fanns förr. Då behövde man bara bry sig om att få så högt påslag som möjligt.

Det var på håret att facket sa nej till fortsättning. Men kommunen lovade att utbilda cheferna bättre.

–Det fanns fruktansvärt många som misskötte lönesamtalen. Chefen som vid bedömningssamtalet sade: Du är värd tusen kronor för du är så duktig! Och sedan vid lönesamtalet: Tyvärr, jag har bara femhundra att ge dig!

Först hade sektionen överläggningar
med kommunledningen. Man argumenterade, förgäves, för höjda lägstalöner och mer till dem som jobbat länge. Politikerna sköt till lite extra pengar till vård och omsorg. De tekniska yrkena skulle inte få något extra.

–Det senare var inget de förhandlade med oss om, säger Vivan Svensson.

Verksamhetscheferna skickade in listor till rådhuset om hur de ville fördela löneökningspotten mellan 4500 kommunalare. Sedan blev det förhandlingar.

Vad kan facket göra när ni sitter med så långa listor?

– Inte så mycket mer än att slå ned på det som såg ut att vara väldigt högt eller lågt, svarar Eivy Åhman-Nilsson.

– Som facklig organisation har man väldigt lite att säga till om vid individuella löner.