Gun fick rätt mot Försäkringskassan

”Det kändes helt fantastiskt – som att vinna på lotteri”

Det kan tyckas självklart att Gun Torstensson ska få livränta. Det borde inte råda något tvivel om att värken i nacke, axlar och armar är arbetsrelaterad. Hon har kämpat på som så många andra konservarbetare; ätit värktabletter, tagit kortison och låtit operera sina armar.

[Ur nummer: 01/2007] Det var den 2 februari 2000 som värken tog överhand. Det var då hon gick hem för att aldrig mer komma tillbaka till sitt arbete på Abba Seafood i Kungshamn.
– Det du gör är att du håller på och håller på tills det inte går längre. Tills det gör så fruktansvärt ont att du inte står ut, säger Gun Torstensson, 51 år, och sjukpensionär.
Hon ansökte tidigt om livränta, men Försäkringskassan ville inte tillstyrka den. Kassans läkare menar att det inte fanns tillräckligt med forskning och kunskap som styrkte att det handlade om en arbetsskada som gjort henne arbetsoförmögen. Hon skakar på huvudet, men inte uppgivet, nej, hon är arg.

Många år av hårt slit
Vi sitter hemma i hennes kök i villan i Kungshamn. Läkarens ord, som hon har på pränt på pappret framför sig, gör henne lika upprörd varje gång.
Hon ger intryck av att vara ganska så energisk. Hon verkar inte vara den typen som hela tiden beklagar sig eller låter värken ta överhand. Nej, det är uppenbart att hon gör vad hon kan för att ta tillvara det positiva i tillvaron.
– Jag har inget val. Jag har den kropp jag har. Omgivningen förstår nog inte hur ont jag har. Värken syns inte utanpå. Jag har levt med den mer än halva mitt liv. Det är min vardag.
Försäkringskassans beslut gjorde henne dock väldigt upprörd. Hon visste ju hur hon slitit inom konservindustrin i nästan 30 år. Hon har fileat ansjovis, ett riktigt pillgöra, lagt sill på burk och haft många andra manuella, monotona och repetitiva sysslor. Det har varit ett tungt jobb och frusna händer har tillhört vardagen.

Gott kamratskap
Det har varit det goda kamratskapet som varit räddningen, säger hon. I och med att jobbet var så pass manuellt så kunde de prata under arbetets gång.
Gun Torstensson fann sig inte i att försäkringskassan inte ville ge henne livränta. Hon tog saken i egna händer. Hon bestämde sig för att vara med när socialförsäkringsnämnden skulle ta ställning till hennes ärende.
Hon bad också Mona-Lisa Jagstedt att följa med. Mona-Lisa är försäkringsrådgivare och klubbordförande på Abba och den som hjälpt Gun att fylla i ansökan om livränta.

Många frågor att besvara
Den 15 december 2003 fanns de båda på plats för att ge sin syn på saken.
– Det var mycket folk och att de ställde många frågor. Framför allt frågade de en hel del om de arbetsuppgifter som jag haft, berättar Gun och fortsätter:
– Något som jag märkte var oerhört viktigt var arbetsbeskrivningar över de arbetsuppgifter som jag haft under årens lopp. Det var något som de frågade mycket om.
Socialförsäkringsnämnden kom fram till att det borde handla om en arbetsskada och att Gun hade rätt till livränta. Det höll inte försäkringskassan med om utan överklagade beslutet. Ytterligare underlag begärdes in. Ett utlåtande från Arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska sjukhuset kom att få stor betydelse.
Hon läser högt ur utlåtandet. I detta slår läkaren fast att det finns ett samband mellan hennes arbete och de besvär hon har. Läkaren hänvisar också till en rad studier som gjorts på detta område. Hon sträcker på sig. Får något stolt i blicken. Det här har betytt mycket för henne. Att få styrkt det hon själv visste, men som varit så svårt att bevisa, att skadan beror på jobbet.

”Som att vinna på lotteri”
Drygt två år senare, den 28 februari 2006, kallade socialförsäkringsnämnden till nytt möte. Återigen fanns Gun och Mona-Lisa på plats. Den här gången hölls mötet i Göteborg på grund av omorganisering.
– Det var mindre folk och lite uppsträckt. Men den här gången förstod jag mer vad det handlade om och kunde argumentera bättre. Jag sade att jag inte gjort något annat än jobbat som konservarbetare. Vad skulle jag ha fått värk ifrån om det inte kommit av detta arbete?
Den här gången fick hon snabbt besked om det skulle bli någon livränta eller inte.
– Dagen efter, på min födelsedag, fick jag veta att jag fått livränta. Det kändes helt fantastiskt, som att vinna på lotteri.
Livränta innebär att hon får kompensation upp till den inkomst hon skulle ha haft om hon fortsatt att arbeta. Det innebär för hennes del 2000 kronor mer i månaden fram till pension.
Helt nöjd är hon inte eftersom hon inte får ersättning för tiden mellan åren 2000 och 2003 då hon gick sjukskriven. Varför hon inte får det kan hon inte begripa.
Hon har nu överklagat detta till länsrätten och hoppas på att LO-TCO:s rättsskydd ska ta sig an ärendet.

Ond cirkel
Det är ett högt pris som hon fått betala. Hon kan inte göra de mest vardagliga sysslor.
– Det är en ond cirkel, ju mer jag försöker göra ju mer ont får jag. Det är efteråt som det straffar sig, det är då värken gör sig påmind. Jag sover dåligt på nätterna och plågas av ständig huvudvärk. Den blir jag aldrig vän med. Den finns där mer eller mindre varje dag.
När vi är klara ska hon iväg på vattengymnastik. Något som hon har lärt sig att uppskatta mycket.
– Jag får visserligen träningsvärk varje gång men det är det värt för det uppvägs av att det onda hålls i schack, förklarar Gun Torstensson.