Det är dags för den socialdemokratiska kroppen att renoveras ner till det ideologiska skelettet.
Den socialdemokratiska ledningen har framtonat som en kropp, som både blundat och hållit för öronen. Bara munnen har varit öppen och den har upprepat som en besvärjelse ”Det går bra för Sverige. Det går bra för Sverige…”.

Men människor har inte känt igen sig. De har sett arbetslösheten, diskrimineringen, att trygghetssystemen inte alltid fungerar. De trodde inte på att alla skulle få följa med.
— Partiledningen är inte ond, men de har haft så mycket makt och det viktigaste har varit att förvalta makten. Därför har allt handlat om att slå vakt om och bevara.

— Det är ganska allvarligt när ett parti som har arbetslösheten som kärnfråga förlorar valet på just den frågan, säger Lotta Gröning. Hon är debattredaktör på Aftonbladet och vi träffas i myllret på redaktionen, mitt emellan kaffemaskinen och vattencisternen.

De socialdemokrater jag har träffat sitter i partiets verkställande utskott, partistyrelsen, riksdagen, är kommunalråd och
ledarskribenter. De ger samma bild. Att det handlar om ett parti som hade funnit makten men tappat bort den verklighet och vardag som människor lever i. Socialdemokraternas ledare har pratat om en verklighet. Folket har sett och levt i en annan. Visst kan man leva på gamla lagrar och vara stolt över uppbyggnaden av folkhemmet.

Men som Göteborgs kommunalråd Anneli Hulthén säger:

— Folk lever nu och ser framåt och det måste vi också göra. Även om vi har varit duktiga kan vi inte släpa omkring det som en skylt och vänta oss jubel och applåder.

Nalin Pekgul s-kvinnors stridbara
ordförande beskriver samma sak när hon säger att partiets svar när människor har formulerat problem har varit att slå dem i huvudet med allt bra som socialdemokraterna har gjort. Agerandet sammanfattar hon med ett ord, arrogans.

— Vi har inte delat människors oro. Man har tappat sin själ. Vi blev ett parti för dem som har det bra medan alliansen pratade om människors verklighet. Valresultatet visar att väljarna inte har respekt för ett parti som har tappat bort idéerna.

Att de borgerliga partierna — i alla fall i sina politiska tal — har fångat mycket av det som traditionellt setts som socialdemokratins grunder nämner många.

Maryam Yazdanfar har precis fått en ordinarie plats i riksdagen och sitter i ett nyinrett riksdagsrum med utsikt över Gamla stans takåsar. I bokhyllan trängs politiska texter med ett nummer av Cosmopolitan. Hon menar att socialdemokraterna talat lite för mycket om alla det är synd om istället för att lyfta fram samhällsproblem och sedan berätta vad de vill göra åt dem.

Hon jämför med folkhemmets egnahemslån som möjliggjorde för arbetarklassen att göra bostadskarriär. Idag är det högern som kommer med förslag om att de som bor i förorten ska få köpa sina hyresrätter.

Hon tycker inte att förslaget är bra och hon beskriver det som orättvist, men det är likväl de borgerliga som presenterar lösningar.

— Socialdemokraterna måste hitta en ny bostadspolitik. En ny egnahemsrörelse så människor kan göra bostadspolitiska klassresor. Vi måste ha fler lösningar som handlar om människors vardag istället för att se det som att vi ska hjälpa. De blattar jag träffade i valrörelsen sa ”ni tycker verkligen synd om oss, ni är gulliga, men de andra fixar jobb åt oss”.

Lotta Gröning menar att ensidigheten måste ersättas med mångfald:

— Medelsvensson är död, finns inte längre. Den största diskrimineringen i dagens välfärdssamhälle är när vi behandlar alla lika.

Anneli Hulthén är också inne på att socialdemokraternas strävan att allt ska vara så lika som möjligt inte fungerar i alla lägen. Som kommunalråd i Göteborg talar hon om de tre storstädernas hårdare klimat, tuffare attityd och med miljöfrågor som skiljer sig från övriga Sveriges.

— Vi måste också våga erkänna att de stora städerna har en speciell miljö och att det då också behövs speciella åtgärder där.
Det handlar också om vem som tillåts formulera problemen.

Sofie Wiklund är ledarskribent på Dalademokraten och kafébiträde på ett fik i Falun. Hon är nära sina läsare, vilket märks när vi träffas på Åhlénsrestaurangen i stan då några lunchgäster kommenterar hennes senaste inlägg.
Sofie Wiklund menar att man på nytt måste profilera sig mot arbetarna.

— Solidariteten måste sträcka sig till dem som sliter häcken av sig varje dag. Men att utesluta medelklassen är lika dåligt som att utesluta arbetarklassen. Det är komplicerat att hålla balansgången. Men man har struntat i arbetarklassen eftersom man varit ganska säker på att ändå behålla dem. Vi måste säga att det är viktigt att göra rätt för sig, att arbeta och samtidigt visa att trygghetssystemen också är viktiga för medelklassen.

Maryam Yazdanfar beskriver arbetarrörelsen
med hjälp av de målningar som finns på väggarna i LO-borgen. Det är manliga, vita arbetare med muskler. Hon menar att det perspektivet lever kvar. I teorin har kvinnorna funnits med, men
inte i praktiken.

— Det är inte min mamma som bott i Sverige i 25 år men aldrig haft ett fast jobb som formulerar problemen. Vi har fortfarande väldigt mycket en politik för dem som redan är inne på jobben.

Vad tror de behövs för framtiden? Alla svarar öppenhet och förutsättningslösa diskussioner.
En ledare som stimulerar till kritisk debatt. Som talar med människor istället för till dem. Att man får människor att känna att de lyssnas på, att de kan påverka. Att hitta tillbaka till det folkrörelseparti man en gång var. Att man återigen börjar prata om visioner.
Alla pratar om stenhård partipiska, om lojalitet mer uppåt än mot idéerna och väljarna. Om en kultur som premierar jasägare.
Ändå vill man tro att en förändring är möjlig. Med en ny ledning. Och en ny ledare.

Nalin Pekgul tror att vem som ska ta över överskuggar allt annat för att många väljer att hålla inne med kritik tills de vet vem och vilka de ska hålla sig god med. Sofie Wiklund är ensam om att tycka att det inte är viktigt att det blir en kvinna som tar över efter Göran Persson. Det är en feministisk medelklasstanke, menar hon.
För alla de andra är det däremot en självklarhet. Om inte partiet nu efter mer än 100 år på nacken kan hitta en kvinna så…
Ja, varför är det så viktigt egentligen? Svaren handlar om att det skulle krossa glastaket i partiet, att småpåvarna skulle försvinna eftersom det skulle förändra strukturen i partiet, att det har symbolvärde och politiskt värde. Att det skulle ge kvinnorna en annan plats än som utfyllnad på varannan damernas-platser.
Alla har de sina olika favoriter till partiledarposten. Men oavsett vem det blir måste den personen bygga upp partiet med nytt idématerial.
Jämställdhet nämns som en av de viktigaste frågorna. Arbete och sysselsättning säger alla. Och tätt sammankopplad med sysselsättningen kampen mot utanförskapet.

— Vi har en uppdelning av samhället, folk står utanför, vi har sagt det länge men vi kommer ändå inte riktigt fram. Vi måste knäcka den nöten, säger Anneli Hulthén.
Nalin Pekgul ser det som allvarligt att
socialdemokraterna inte lyckats få trovärdighet i integrationsfrågan:

— Vi måste våga driva den. Många av våra väljare röstade på sverigedemokraterna. Det är våra väljare som är arbetslösa, som tror att invandrarna kommer och tar jobben. Vi måste våga prata om det och samtidigt om den diskriminering som finns på arbetsmarknaden och inom rättsväsendet.

För Maryam Yazdanfar handlar det om att
vidga klassanalysen, att föra in kvinnors och invandrares erfarenheter. Hon vill också att socialdemokraterna definierar vad en solidarisk arbetsmarknad betyder för hela världen.
Sofie Wiklund:

— För kärnväljarna är viktigt att jobba och göra rätt för sig och att de måste känna att de får något för det. Till det hör också att man erkänner att det finns de som är slöa, annars blir det inte trovärdigt, menar hon.
Och bakom allt detta den självklara önskningen om ett parti som är uppriktigt intresserat av att hitta lösningar på de problem som människor diskuterar vid middagsbordet eller vid kafferasten. Där medlemmar och idéer inte kvävs av den stora partikroppen. Lotta Gröning:

— Tänk om socialdemokrater fick tänka själva. Vad bra det skulle vara för partiet. Vilken rolig politik vi skulle kunna få.