ÖLFESTIVAL. Mannen går lugnt från bardisken med en enda deciliter öl i glaset, lyfter det mot fönstren, studerar färgen, för sedan glaset till näsan. Unga och gamla, tjejer och killar, sitter vid borden och diskuterar, doftar, smakar och noterar.

Jag befinner mig i ett ölparadis. Det heter Söderbärke, och ligger i södra Dalarna.

Jag har gått den smala, tjälspruckna vägen från järnvägsstationen, tagit vänster vid pizzerian fram till byns Folkets Hus. Söderbärke har tusen invånare och dess Folkets Hus är typiskt med sin lilla foajé, en trappa ner till en större sal med en scen, och en möteslokal på övervåningen. Den här dagen är salens långbord klädda med grönvitrutiga dukar och tända ljus.

Längs hela vänstra sidan står en bardisk, bemannad av medlemmar ur föreningen Malte, Söderbärke Ölvänner. Det är ”smakbaren”. Här finns de flesta av festivalens 118 ölsorter i flaskor, från drygt tjugo – nästan samtliga – svenska mikrobryggerier, numrerade och systematiskt ordnade i svala kyldiskar. Längre bort finns fatölen, t ex Helsinge Veteöl och Närke Slättöl. Man provar sig fram för tio kronor decilitern.

Kvinnliga ordförande
En trätrappa upp börjar varje heltimme ett seminarium. Alla är fullsatta. Jag slår mig ner mittemot Per-Albin Hansson, smuttar på Belgviken Pale Ale från Eskilstuna, och Danske Ölentusiasters ordförande, Anne-Mette Meyer Pedersen, berättar att de gått från 22 medlemmar 1998 till idag 10 600, och att tio nya mikrobryggerier väntas bara under nästa halvår. Också brittiska Campaign for Real Ale, med 80 000 medlemmar, har en kvinnlig ordförande.

Här ser jag visserligen flest medelålders män, och hör en kvinna i foajén säga “Det är bara en massa karlar här”, men det är ändå mer blandat än jag hade väntat mig. ”Men jag fick köra”, kontrar 23-åriga Madeleine Zethreus, där hon sitter med Farfars Svagdricka från Österlen.

Ölföreningens uppkomst
Jag hinner höra Håkan Hultén om vallonölets historia, med Bryggvers CM Dubbel svirvlande runt med en ton av tjära i munnen (återskapat från 1700-talet), innan ölföreningens ordförande, Thomas Husing, hälsar alla välkomna.

Det vilar ett omutligt lugn över denna Husing. Jag tror att han hämtat det i skogen. Där är han idag tjänsteman, och före det timmerhuggare och fackligt aktiv i ”skog och flott”.

Det var han som startade en studiecirkel om öl, började läsa och upptäckte att ”det fanns så mycket kulturhistoria, och spännande grejer som jag inte hade en aning om.”

Nu har föreningen satt ett tak vid 200 medlemmar. ”De åker taxi hit från Borlänge för att prova öl”, berättar han. Medlemslokalen, med 70-90 olika ölsorter, är öppen varje lördag. Där turas man om med servering och städning.

Intresset växer
Festivalidén, som redan gjort Söderbärke till ölets Hultsfred, hämtade Thomas i Storbritannien, där många av de lokala CAMRA-föreningarna ordnar årliga festivaler.

Föreningen är ovanligt livaktig och kreativ, men inte ensam. Intresset för öl växer runt om i Sverige. Efter att ett fåtal stora bryggerier för femton år sedan såg ut att bli de enda återstående, dyker det nu upp allt fler små nya. Efter att den ljusa lagerölen, ”en stor stark”, länge dominerat utbudet, växer nu efterfrågan på variation och smak. Vad beror allt på?

”En av varje”
Håkan Lundgren håller nästa seminarium. Han är en av Sveriges ölpersonligheter, var med och startade såväl Svenska Ölfrämjandet som Svenska Hembryggareföreningen. Han berättar en lumparhistoria från Strängnäs 1978. Trötta på Carlsberg gick de till bolaget och bad om ”en av varje”. Personalen ”kliade sig i skallen” och blev kvar länge på lagret innan de dök upp med 12 sorter. Det räckte för att Lundgren och hans kamrater skulle upptäcka nya smaker.

”Konsumenternas entusiasm”, säger han till mig i soffan senare, när jag frågar om rörelsens drivkrafter. ”Svensk ölkultur har frodats rätt bra från mitten på 80-talet, och frodas än idag.”

Han ser en långsam men stadig trend, till skillnad från Danmark, där skatter och regler ger andra förutsättningar för en ”explosion”. Han nämner massmedia, ”som har varit otroligt duktiga de senaste tjugo åren”. När Ölfrämjandet startade var Aftonbladet ensamma med egen ölskribent.

Att komma in i sortimentet
”Det har blivit kultur och människor vågar vara konnässörer”, säger Görel Eldståhl från Fagersta vid ett bord. ”Ju mer man vet, desto mer vill man veta”, lägger hon till innan hon resolut provsmakar min Mc Brian från Qvänum. ”Vem beställer in ’en stor mat’?”, undrar Christer Sehlstedt, Sundsvallsbryggare vars Svarta Katten är en sagolikt fruktig och god stout.

En annan drivkraft är förstås att vi bryr oss mer och mer om vad vi stoppar i oss och var det kommer ifrån. Men att lyckas som liten bryggare är ingen lätt match. Det är inte alla förunnat att, som Björn Falkeström vid Oppigårds, tre mil bort, ta sig in i Systembolagets ordinarie sortiment. Falkeström höll det fjärde seminariet, efter att samma morgon ha varit uppe och filtrerat 3300 liter julöl.

Jag hör flera bryggare beskriva svårigheterna med Systembolagets sortimentsregler. (Men jag hör också en säga ”Varför ska jag skicka till Arvidsjaur? Det är ju inte ens bra för miljön. Det borde finnas lokala bryggerier överallt och det borde vara kommunalrådets uppgift att se till att det ordnas om det inte finns.”) Ett annat problem är att på många pubar har de stora bryggerierna betalat tappanläggningarna och tillåter bara den egna ölen i dem.

En eftersmak av folkrörelse
I Storbritannien är småbryggerierna organiserade, och har bl a lyckats driva igenom lägre skattesatser för mindre bryggerier. Att svenska småbryggerier skulle organisera sig på liknande sätt har diskuterats, men ännu inte blivit av. Tillåt mig förutspå att en sådan organisation startar inom två år. Den skulle ha ett stöd bland allt kunnigare konsumenter.

Jag lämnar Söderbärke med tankar om folkbildning och folkrörelse, och med eftersmaken av Kaggens Stormaktsporter fr&arin
g;n Närke Kulturbryggeri. Den stannar kvar länge.

Sven Cahling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören