SAMHÄLLSVETENSKAP. Hos den franske tänkaren Paul Virilio saknar kriget gränser. Det är omöjligt att överblicka eller att knyta till en specifik konflikt. Allt är krig, bara på olika frekvenser.

Detta totala krig kan kopplas till informationsteknologins genombrott. Utan att närmare reflektera över det – militariseringen är bara möjlig i den mån den samtidigt osynliggörs – använder vi oss av krigsteknologiska uppfinningar i vår vardag. Internet, mobiltelefoni, färddatorer, radiomottagare. Men framför allt har filmen bundit samman den militära sfären med den civila. I boken Krig och film utreder Virilio beroendet däremellan och blottlägger en värld av dubbeltydigheter.

Uppfinningar och krig
Virilio följer tråden bakåt. Han konstaterar bland annat att föregångaren till filmkameran – kronofotografigeväret – byggde på uppfinningen av kulsprutan. Och inte för inte kallar man ju än idag en tagning i en film för a shot. Språket vittnar om det undangömda.

Spaningsballonger, telegrafi, mörkerkameror, satellitbilder. Uppfinningar som vartefter de introducerats har tjänat ett bestämt syfte: att kunna ha möjligheten att veta och se mer än motståndaren. Att ta makten över perceptionsfältet.

Samtidigt har filmkonsten tjänat som fostrare av massorna. Dels genom den tidiga propagandafilmen, och dels genom den mediering av livsrummet som kommit att gälla för verkligheten. Kriget liksom filmen gör tillvaron på samma gång större och mindre. Särskilt talande är det skämtsamma utropet ”we’re off to the movies!” som amerikanska soldater under andra världskriget ofta roade sig med, när de visste att de stod inför särskilt hårda strider.

Utan bilder inga bomber
Huvudtesen är att det moderna kriget handlar mindre om territorier och det materiella, än om det immateriella – det är en strid om det varseblivna, om perceptionen. Det finns, säger Virilio, inget krig utan representation. Utan vetskapen om de chockartade bilderna från förödelsen i Nagasaki och Hiroshima hade förmodligen inga atombomber fällts. Utan det kyliga beräknandet om den visuella sensationen hade World Trade Center-tornen fått stå kvar orörda. Bilderna av kriget kan vara av större vikt än själva kriget.

Det väcks ganska snart invändningar mot Virilios sätt att resonera. Är det verkligen rimligt att anta att samhällslivet i sin helhet är en direkt spegling av kriget, och en jättelik övning inför detsamma? Är inte somliga av Virilios analogier väl långtgående? Som filmforskaren Martin Thomasson anmärker i ett utmärkt förord är Virilios metod knappast att betrakta som vetenskaplig. Hellre än att utgå från det faktiska väljer han att skrapa på det potentiella och ”tala från en position förlagd till en föreställd framtid”.

En provokation med fog för sig
Denna framtid skildras med en suggestiv prosa, som ibland väcker tankarna till soldaten och författaren Ernst Jüngers skildringar av första världskrigets skyttegravshelveten. Läsaren förförs, och förfasas. Det är lätt att känna sig provocerad av det som läggs fram. Men det är i så fall en provokation som har fog för sig.

Samhällsvetenskap: Krig och film
Författare: Paul Virilio
Översättning: Jonas (J) Magnusson
Förlag: Anthropos

Martin Bergqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören