FILM. Det är något av gamla Amnesty-bulletiner över tortyrscenerna i Ken Loachs film om det tidiga IRA; så närgånget och jobbigt skildrar han i Frihetens pris britternas terror på Irland under 1920-talet.

Den brutalitet som filmen tillskriver den brittiska armén har fått flera recensenter i England att muttra över Loachs enkelspårighet och brist på distans.

IRA-soldaterna ser ut att plågas av att behöva döda, medan britterna skildras som enbart korkat kallhamrade, hävdar en av kritikerna, som också beklagar sig över att Loach fick årets Guldpalm i Cannes för en i hans tycke sämre film.

Man anar en svekdebatt här. För sällan har väl en proggig regissör förhållit sig så sval gentemot det politiska våldet. Kallt är det, och utfattigt och fuktigt. De flesta av kämparna skulle helst vilja vara någon annanstans än ute på myren och träla omkring i blöta yllekavajer. En försiktig ung läkare (Cilian Murphy, skurken från Batman begins) väljer trots den rena tråkigheten i gerillalivet bort karriären efter att ha bevittnat flera av britternas övergrepp, och hamnar så småningom i IRA:s mest militanta gren.

Blåsta aktivister
Efter att IRA erövrat ett delvis oberoende – utom i de grevskap som senare blev Nordirland – höll en mindre del av organisationen fast vid kravet på republik, vilket ledde till ett iriskt inbördeskrig 1922-23 där de militanta gick på pumpen. I en av de mest rörande scenerna i Frihetens pris går aktivisterna under vapenvilan på bio. De stavar sig fram, läser stakande textdelen av journalfilmerna högt för varandra, överröstar pianoklinket, och inser, mitt i trivseln, att de blivit blåsta.

Loach tar inte ställning för eller emot den tolkningen, snarare verkar han vara ute efter att belysa den militarisering av den irländska politiken som blev en följd av britternas ockupation.

Här finns alltså inget nostalgiskt förflutet, eller en guldålder där alla kämpade sida vid sida. Tvärtom får man insikt i vad dagens IRA kommer ifrån; den gamla onda tiden med översitteri och underordning och en stigande bitterhet mellan dem som söker förändring.

Aktivismen definierar personerna
På en viktig punkt skiljer sig Ken Loach från tidigare upprorsregissörer som Elia Kazan (Viva Zapata, Storstadshamn) och Gillo Pontecorvo (Quemada, Slaget om Alger), även om han använder en liknande realistisk stil. Där Pontecorvo och Kazan verkar obekymrat på det klara med att knivhugg i ryggen och svek hör till vardagen vare sig man är frihetskämpe eller bracka, hänger Loach envist fast vid ståndpunkten att aktivismen i sig definierar aktivisterna som personer.

Ingen snackar skit om någon annan i en Ken Loach-film, till exempel, samtliga personer är kroniskt rättframma, vilken sida de än tillhör.

I några scener i Frihetens pris visas britterna som fruktansvärda översittare som inte ens lägger märke till sin egen arrogans, men också som inneslutna i idén om att det de gör är helt rätt. De engelska officerare som kör ut folk från puben för att de själva ska få dricka öl i lugn och ro, och godsägaren som tröttnat på att ha IRA-sympar på sina ägor hyser en gemensam, gränslös övertygelse om att det gäller att trycka till folk för deras eget bästa – och det gör dem begripliga.

En ny stämning utan hopp
På samma sätt har Loachs hjältar och antihjältar en idé om mänsklighet som de försöker verkställa. Det gör dem sårbara.

I det avseendet inbjuder Frihetens pris till en jämförelse med Loachs andra stora upprorsfilm, Land och frihet, om spanska inbördeskriget, som är betydligt mindre bitter, och inte alls ger samma känsla av sorg och förlust.

Kanske för att Land och frihet var en berättelse som behövde befrias från den traditionella kommunismens historieskrivning, och som Loach helt följdriktigt började arbeta med några år efter Sovjetsystemets sammanbrott. Medan Frihetens pris är ihopkommen i ett läge då England åter är på krigsstigen i främmande land, med tveksamma allierade. Kanske handlar skillnaden i stämningsläge också om något annat, en mer personlig upplevelse hos regissören.

Har upproret inte kommit längre…
Det som annars utgör en kärna av hopp i Loachs filmer, den korta stunden då det står i mänsklig makt att ändra allt från grunden, har förvandlats till en kort blinkning i denna senaste rapport från skyttegravarna. ”The days of hope have never been shorter”, som en av skribenterna på filmtidningen Sight & Sound lakoniskt konstaterat om Frihetens pris (som på engelska också har den betydligt mer sorgsna titeln The wind that shakes the barley).

Det verkar som om Loach, efter ett helt liv av agitation, plågas av tanken att upproret inte kommit längre än såhär.

Film: Frihetens pris
Regi: Ken Loach

Anne Hedén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören