POESI. I Shakespeares En midsommarnattsdröm förtrollas älvdrottningen Titania till att förälska sig i en åsna, som hon överöser med smekningar och kärleksförklaringar.

I sin elfte diktsamling Älvdrottningen (Wahlström & Widstrand) är Eva-Stina Byggmästar lika förblindad av kärlek. Lovsångerna till Gud har ersatts av lovsånger till den älskade.

Dikterna är

”… poem
till gudinnan som låter flickorna
mötas igen och igen på detta sätt,
i denna vackraste  av världar.”

Boksidorna svämmar över av rosor, kyssar och annan förälskelsekitsch. Honungen dryper, dikterna frodas. Det är lekfullt, lättjefullt, förtjusande, berusande.

Tyvärr är det också uddlöst. Rosorna är bleka, doftlösa och saknar taggar. Ann Jäderlund låter blomstren spränga poesins traditionella språk- och bildvärld, för att sedan fylla den med nytt innehåll. Byggmästar däremot underordnar sig traditionen. Hon beskriver poeten som ett kramdjur, kärleken som en dans på rosor och världen som en pastoral. Det gör diktsamlingen självupptagen och närmast könsrollskonservativ. Skildringen av kärleken och ”det kvinnliga” som ett flickrum – avskuret ifrån omvärlden – är förminskande också när den skrivs av en kvinna, till en kvinna.

Poesin blir en rosa snuttefilt, vilket vare sig är upphetsande eller angeläget. Det är kvävande och väcker längtan efter dikter där flickorna växer upp till kvinnor, som gör uppror mot idyllens sköna tyranni.

Bok: Älvdrottningen
Författare: Eva-Stina Byggmästar
Förlag: W & W

Anna Kölén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören