Petra håller sina knutna händer mot ansiktet. Blicken över knogarna fixerar spindeln, försöker kontrollera det som inte kan kontrolleras: spindeln, som när som helst kan göra ett utfall, klättra ur plastlådan och krypa upp för Petras ben, kanske in under kläderna, upp i håret…

Men det gör den ju inte, och det vet Petra. Egentligen. Att spindeln inte alls vill krypa in under kläderna på henne. Den vill bara hem, tillbaka till den mörka vrå den kom ifrån.

Hon är arg på sig själv för att hon ändå är rädd. För att hon inte kan hälsa på i en sommarstuga utan att bara tänka spindlar. Inte sitta ute och äta utan att se spindlar överallt. Inte sova med öppet fönster en ljum sommarkväll.

Men nu ska hon göra något åt problemet. Hon har kommit för att få behandling hos Billy Larsson, psykolog och kognitiv psykoterapeut i Göteborg. De börjar med ett samtal. Billy vill veta mer om Petras skräck för spindlar.

Petra berättar att hon alltid varit rädd för spindlar, men hon tycker att rädslan har blivit ännu värre med åren.

Billy svarar att det är vanligt att rädslan ökar med tiden.

— När vi försöker skydda oss genom att undvika det vi är rädda för lurar vi oss själva, säger han.

Billy ska behandla Petra med exponering. Det betyder att hon ska utsättas för det hon är rädd för, lite i taget. Meningen är att hon ska bli rädd, men inte så rädd att hon springer iväg. Det viktiga är att hon vågar stå kvar tills hon känner rädslan klinga av. Och sen våga ta ett steg till, närma sig spindeln lite mer.

Målet är att hon hos terapeuten rätt obehindrat ska kunna låta spindeln krypa på sin hand. I exponeringen går man ofta steget längre än vad som kan verka nödvändigt. I verkliga livet kan det ju räcka att man vågar fösa ut en spindel ur rummet med hjälp av en tidning.

Exponeringen inleds med en bild på en spindel. Det räcker för att få Petra att dra efter andan. Och det tar fler minuter innan hon vågar röra vid den konstgjorda spindel som Billy sätter fram på bordet.

Sedan går de in i rummet intill, där den riktiga spindeln väntar i en genomskinlig plastlåda med rosa lock. Det är en ganska kraftig, svart källarspindel.

Billy försöker uppmuntra Petra att närma sig spindeln, utan att pusha för mycket. Varje litet steg är jobbigt, och Petra måste närma sig för att hon själv vill, inte för att göra terapeuten nöjd.

— Jag vill gå framåt, men jag vill gå bakåt! Snälla, kan jag inte få lite mer vatten, vädjar Petra.

Ett steg närmare. Och ett till.

Billy ber Petra att beskriva hur hon känner sig.

— Jag får inte lika mycket hjärtklappning, men det är väldigt obehagligt.

Så småningom får Billy ta av locket till lådan, och efter en timme vågar Petra hålla handen nere i lådan — fast då får Billy lova att stoppa spindeln om den kommer rusande.

Billy visar hur hon kan röra vid spindeln. Han petar till den och den springer iväg, in i ett hörn. Han visar flera gånger, för att Petra ska se att spindeln inte försöker klättra upp på honom när han rör vid den.

Petra står lite bakåtlutad: Kroppen vill därifrån, samtidigt som hon tvingar fingret mot spindeln. Hon förmår inte röra den, utan rycker undan fingret. Försöker igen, en gång, två gånger, tre gånger till.

— Jag blir förbannad på mig själv, det är ju idioti, klagar Petra.

Till sist lyckas hon. Hon petar till spindelns bakben. Spindeln flyr och Petra rycker till.

Billy uppmuntrar henne att prova igen. Hon petar till den kanske femton gånger innan Billy tycker det är dags att avrunda behandlingen med ett samtal.

Under det avslutande samtalet talar Billy och Petra om hur behandlingen kändes, och om hur Petra tror att hon kommer att reagera på spindlar framöver.

Petra känner sig inte helt säker på att det lyckats. Hon tror att hon fortfarande kommer att oroa sig för att en spindel kan falla ner i håret på henne.

Enligt Billy Larsson är det olika hur patienterna reagerar på behandlingen. En del känner sig omedelbart lyckliga och befriade, för andra kan det ta lite tid innan effekten märks. Några behöver fler behandlingar. Han har inte varit med om att en behandling misslyckats fullständigt.

Det finns studier som visar att behandling med exponering är den mest effektiva metoden för att bli av med det som kallas specifika fobier, bland annat spindelfobi. 70-85 procent av patienterna visar en tydlig förbättring.