"Man vill bli hel. Jag brukar tänka att vi är den första generationen tornedalingar som försöker läkas".

Orden sägs av Esaias Vanhakoski, huvudmisstänkt för mordet på den före detta tulltjänstemannen Martin Udde, som slutat sitt liv med ett ljuster intryckt i bröstet. Och utan tunga!

Den som tar emot orden heter Therese Fossnes, uppflugen från Rikskrim i Stockholm för att bistå den lokala polisen i utredningsarbetet. För henne är Pajala mest ett "akvarium" att studera innan hon återvänder till civilisationen och Sushimiddagarna i huvudstaden.

Mannen som dog som en lax får mig osökt att tänka på Sjöwall&Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. I båda romanerna är brottsoffret en person som få har något gott att säga om. Och bägge representerar ett för många okänsligt myndighets-Sverige.

Det blodiga anslaget griper tag, men ju längre berättelsen går kompliceras frågan om offer och gärningsman. Det är inget försvar för brottet, utan ett försök att sätta saker i ett sammanhang.

Mikael Niemi är dock roligare att läsa. Och det beror inte minst på språket; han varvar prosalyrik om Tornedalen, naturen eller älgjakten med ironiska beskrivningar av den tornedalske mannen.

Humorn till trots, genomsyras boken av ett allvarligt tema om språk och språkförtryck. Och vad som kan hända med människor som förnekar, eller tvingas förneka, sina kulturella rötter.

Må det aldrig ta slut
Här handlar det om tornedalsfinskan, meänkieli, "känslospråket", som för sex år sedan blev erkänt som minoritetsspråk i Sverige.

Man kan läsa Niemis roman som en 336 sidor lång hyllning till språkens mångfald. Men även som ett inlägg i debatten om tvingande språkkrav, och indirekt frågan om hemspråkets vara eller inte vara.

Jag vill inte att boken ska ta slut, tänker jag under stora delar av läsningen. Och när romanens dominerande kärlekshistoria börjar tyngas av schabloner, öppnas ett nytt spår i berättelsen. Det är författarens magiska realism som rycker ut i en räddningsaktion och gör att berättelsen håller ända in i slutet.

Berättarglädjen och oförutsägbarheten får mig att utnämna Mannen som dog som en lax till Mikael Niemis bästa roman.

Roman: Mannen som dog som en lax
Författare: Mikael Niemi
Förlag: Norstedts

Ingemar Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören