Och det är om aftonen efter hans sista arbetsdag och han har lämnat alla sina nycklar i en brun pappåse och skrivit under ett papper och han går gatan fram och från den svarta himlen ovan honom faller ett rött regn och han spänner all världens paraplyer över sig men regnet slår igenom med tunga spetsiga droppar och bortom röda strimmor av en längtan tillbaks ser han så sin vän sockerbitsmannen vagga framför sig och han viskar god kväll det var länge sen och sockerbitsmannen strålar med hela sitt platta ansikte och säger högt och tydligt god afton ja våra vägar möts igen men låt det nu bli sista gången och vandra istället med glädje ut i en öken lika ofruktsam som den enda tanke som fyller dig och vråla där av törst under månen och föd en tolvfingrad demon att spegla dig i och sedan böjer sockerbitsmannen skrattande sin nacke och tar hastigt farväl och det röda regnet fortsätter att falla och tre gånger går han hem och tre gånger finner han sin dörr låst och reglad utan namn och färg så han bestämmer sig för att öppna sin mun och smaka på det röda regnet och det är blod sött som smultron han får på sin tunga och då vet han med visshet att detta inte är någon dröm för de som blev över inför vintern och han går ut i öknen för att finna skydd och regnet upphör snabbt och den klara himlen stigmatiseras av stjärnor och han vrålar av törst under månen och föder så sockerbitmannens tolvfingrade demon och han speglar sig i dess mörka ögonhålor och förstår äntligen att detta är doften av sommarens innersta hemlighet så här om aftonen efter hans sista arbetsdag.