Rapporten bygger på 40 frågor som har besvarats av 38 870 personer i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar 1991 och 2003.
Slutsatsen är att allt fler upplever mindre frihet och tyngre arbete.
Kraven ökar samtidigt som det egna inflytandet minskar. Villkoren för de lägre tjänstemännen närmar sig de som gäller för arbetare. Värst är det för kvinnliga arbetare, de hade sämst arbetsmiljö 1991 och skillnaden till övriga grupper har ökat.

Inom industrin anser mer än hälften av kvinnorna, 52 procent, att arbetet är påfrestande tungt. Fler kvinnor än män inom industrin, 66 respektive 44 procent, är tvungna att upprepat böja och vrida kroppen under flera timmar varje dag.

Kvinnliga arbetare är mest utsatta för hot och våld, inom den offentliga sektorn har den andelen ökat från 29 till 36 procent mellan åren 1991 och 2003.

Som en återspegling av att arbetet blivit tyngre och att det egna inflytande minskat så är det betydligt fler kvinnor och män som känner sig uttröttade, håglösa och har värk.

Rapporten ”Arbetsmiljön 1991-2003, klass och kön” menar att det finns ett strukturellt fel i hur arbete organiseras när 60 procent av de kvinnliga industriarbetarna har ont i axlar och armar.

Arbetsmiljö är en klassfråga, men också en könsfråga, konstateras det i rapporten. Kvinnor har sämre arbetsmiljö än män, till exempel när det gäller chans till utveckling i arbetet, att bestämma arbetstakten och att kunna ta en paus för att prata med arbetskamraterna.

Hos dem som har sämst arbetsmiljö bedrivs minst systematiskt arbetsmiljö och de har sämst tillgång till företagshälsovård. Även detta återspeglas i klass- och könstrappan.

LO-förbunden säger sig prioritera arbetsmiljön, den frågan fanns med bland de samordnade kraven i avtalsrörelsen 2004. Ulla Lindqvist, LO:s andre vice ordförande, förklarar misslyckandet med att det är en fråga om makt.

– Det är inte vi som bestämmer på arbetsplatserna, det är arbetsgivarna. I första hand är det de som ska ställas till svars för hur eländigt det är, säger hon.

LO ställer nu krav om att arbetsrätten ändras så att det blir möjligt för facket och individen att kräva rehabutredningar och rehabinsater. Om arbetsgivarna inte lever upp till dessa krav ska de kunna dömas i arbetsdomstolen.

Denna fråga ska utredas i en statlig utredning. Anders Teljebäck, statssekretare åt arbetslivsminister Hans Karlsson, kan inte säga om det också blir ett förslag till lagändring om regeringen får sitta kvar efter valet.

Men han känner sympati för att kravet ställs eftersom han tycker att facket hittills har varit mer intresserade av ersättningar till arbetsskadade medlemmar och inte att dessa ska rehabiliteras.

Ulla Lindqvist säger att LO-förbunden även kommer att ha med de arbetsrättsliga kraven om rehab i avtalsrörelsen 2007.

När det gäller påståendet att facket har varit mer intresserat av ersättning än rehabilitering säger hon att det är nödvändigt att också försvara denna rättighet.

– Försäkringskassan kränker ibland våra medlemmar som har fått arbetsskador efter att ha jobbat hela livet. Försäkringskassan måste ta sitt samordningsansvar och inte bara dra in sjukersättningen och påstå att personen kan arbeta, säger Ulla Lindqvist.

LO kräver obligatorisk företagshälsovård, vilket regeringen inte vill ha. Som en kompromiss kan LO därför tänka sig att företagshälsovården regleras i kollektivavtal och då får ekonomiskt stöd av staten. Denna lösning är regeringen själv inne på och detta diskuteras med samarbetspartierna, fack och arbetsgivare.

Ulla Lindqvist är överraskad av slutsatsen i LO-rapporten om arbetsmiljön.

Hon tycker att den visar hur viktigt det är att alltid ha könsperspektiv på alla frågor, även när det gäller arbetsmiljön.

– Jag hoppas att denna rapport inte avskräcker unga kvinnor att söka sig till arbete inom industrin eller offentlig sektor. Rapporten visar snarare hur viktigt det är att arbeta fackligt och att fortsätta kämpa för en bättre arbetsmiljö, säger Ulla Lindqvist.