DIKTER 1972-2003
(ALBERT BONNIER)

LYRIK. Det här är inte poesi för den som vill läsa om stilla aftnar i solnedgång, om kol-trastar, kärlek och porlande bäckar.

Lugn går ut hårt. Hon är det fula, arga, snoriga barnets röst, den passionerat misslyckades språkrör, den galna kvinnan, den charmlösa, oälskades alter ego.

”Jag är inte glad
och jag har aldrig varit glad
ända sedan barnsben
har jag värkt och varat mej
i alla mina dagar har jag suttit
i en grå och dragig vrå
och väntat på ett underverk:”

(Ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre, 1983)

Den här samlingen rymmer all poesi Lugn skrivit; fem böcker från debuten som 24-åring med Om jag inte, 1972 till och med den senaste Hej då ha det så bra, 2003.
Mellan den och den föregående är det 14 år, en period som Lugn bland annat framgångsrikt ägnat åt teater.
Jag intervjuade henne på 1980-talet, fascinerad av kontrasten mellan den stillsamt humoristiska och självironiska ensamstående mamman med det långsamma släpiga talet och de vildsint uttrycksfulla, ofta otäcka och sorgesamma dikterna, så fulla av aggressivitet, dödslängtan och självhat.

Hon stör i folkhemsfriden. Så långt från go’ kväll man kan komma. Hon är aldrig bekväm.

Lugn skaver, hittar det kusliga i vardagen i en trerummare med balkong nära dej. Mardrömmen finns mitt ibland oss, inuti oss.

Avståndet mellan normalitet och galenskap är tunt som löv.

Det är allt annat än lugnt.

I den senaste samlingen är stroferna elegantare, men inte fredliga, språket lånar bilder från vår tid och poeten kan unna sig någon sorts bokslut:

”Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.”
(Ur Hej då ha det så bra, 2003)

Nej, glad blir man knappast av Lugn, men definitivt upplivad.

BETYG: KA KA KA KA