Under de senaste veckorna har vi kunnat följa den dramatiska politiska utvecklingen i Frankrike. Den borgerliga regeringens förslag om att luckra upp arbetsrätten för unga, som de dock nyligen har fått backa från, har lett till enorma protester. Den senaste tidens demonstrationer säger oss, trots att vilda demonstrationer är vanligare i Frankrike, en hel del om laddningen i frågorna om anställningstrygghet och ungdomsarbetslöshet.

Ett av den franska regeringens problem är att det inte finns stöd för att en större otrygghet för de anställda skulle ge dem som är arbetslösa lättare att få jobb. De flesta studier tyder istället på att ett strikt anställningsskydd inte har någon större effekt på arbetslösheten eller sysselsättningen. Men självklart försvagar en urholkning av arbetsrätten löntagarna som grupp, eller, som i det franska exemplet, unga människors makt över sina egna liv. Att påvisa positiva sysselsättningseffekter av den typen av reformer låter sig svårligen göras.

Att till exempel centerpartiet kan föreslå att Sverige ska slå in på den franska regeringens väg gör att vi ifrågasätter deras analysförmåga. Redan idag har unga vuxna betydligt sämre villkor på arbetsmarknaden. De har mycket oftare behovsanställningar och arbetar i många fall ofrivilligt deltid. Något som gör att det är svårt för dem att etablera sig i vuxenlivet. De vågar inte bilda familj och har svårt att få lån för att till exempel köpa en bostad eller bil. Den svenska arbetsrätten innebär inte att en anställning av en ungdom, eller någon annan, betyder en livstidsanställning som inte går att säga upp. I den utsträckning småföretagare tror detta är det främst uttryck för en massiv högerpropaganda som vill piska upp motstånd mot den reglering vi har på arbetsmarknaden.

Det land som ofta lyfts fram av arbetsgivare och borgerliga debattörer som exempel på att en uppluckrad och försämrad arbetsrätt skulle vara bra för att få ned arbetslösheten är Danmark. Ungdomsarbetslösheten är där på historiskt låg nivå och Danmark ligger mycket bra till i ett internationellt perspektiv. Under 1980-talet då Danmark genomgick en stor ekonomisk kris var däremot deras ungdomsarbetslöshet skrämmande hög och den låg kvar på mycket höga nivåer flera år in på 1990-talet.

Konserverat koncept
Argumentationen för att ändringar i arbetsrätten skulle spela roll för att förklara den kraftiga minskningen av dansk ungdomsarbetslöshet är dock felaktig. Danmark har stora delar av arbetsrätten i kollektivavtal. Regelverket har inte genomgått några större förändringar under de senaste tjugo åren, sannolikt inte heller sett över ännu längre tid bakåt.

Framgången i Danmark med att bekämpa ungdomsarbetslösheten förklaras av två andra huvudsakliga områden. För det första, den allmänna ekonomiska politiken har motverkat konjunkturnedgångar väl och landet har haft en god ekonomisk utveckling med stabil inflation sedan mitten av 1990-talet. Det har gjort att arbetslösheten sjunkit för alla, även de unga. För det andra, landet har byggt ut sin aktiva arbetsmarknadspolitik och skärpt kraven på att ungdomar måste delta i praktik eller utbildning som arbetslösa – det vill säga infört en arbetslinje. De har också gjort stora försämringar i det ekonomiska stödet för långtidsarbetslösa ungdomar. Att Danmark med många olika insatser växlat från en passiv linje till en aktiv linje för unga arbetslösa, är framförallt det som har förändrats under de senaste tio åren och det har betalat sig i sänkt arbetslöshet.

En för oss helt central fråga är självklart hur ungdomsarbetslöshet kan bekämpas på bästa sätt. Den har i Sverige stigit under de senaste åren, då efterfrågan på arbetskraft varit svag. Det drabbar inte sällan dem som är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden hårdast. 2001 var ungdomsarbetslösheten cirka 8 procent och under 2005 var den i genomsnitt knappt 14 procent, enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar, även om det senaste årets siffror måste tolkas med viss försiktighet på grund av den statistikomläggning som skett.
Arbetslösheten är givetvis högst bland dem som inte har någon utbildning. Men den har stigit mycket snabbt för vissa kategorier av utbildade, där arbetsmarknadsefterfrågan inte svarar mot den snabba ökningen av utbildningsvolymerna i högskolan.

Efterfrågan på traditionalister
Under de senaste åren har i och för sig Högskoleverket påbörjat ett bra arbete om efterfrågan på dem med olika högskoleutbildningar. Vägledningen till dem som ska börja gymnasiet är dock under all kritik. Det finns knappt någon lättillgänglig vägledning för elever eller föräldrar om vilka arbetsmarknadsutsikter som olika gymnasieutbildningar medför.

Vi vet att ungdomar med traditionella yrkesutbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden har lätt att etablera sig. De som genomgått till exempel, industri-, fordons-, bygg-, el-, omvårdnads- eller hotell och restaurangprogrammet har lätt att etablera sig med relativt goda villkor på arbetsmarknaden. Trots det är det inte någon som tar ett samlat ansvar för att dessa utbildningar, som verkligen efterfrågas på arbetsmarknaden, finns överallt i Sverige, lockar tillräckligt många ungdomar och håller en bra kvalitet.
Perioden med hög arbetslöshet under 1990-talet utnyttjades till att genomföra kunskapslyftet. Tyvärr har inte den senaste mandatperioden använts till något lika meningsfullt. Den svaga efterfrågan på arbetskraft kunde ha utnyttjats till att stärka kvalifikationerna hos de arbetslösa på ett sätt som gjorde att det skulle uppstå mindre bristsituationer på arbetsmarknaden när sysselsättningen stiger.
Det har inte skett och redan idag finns brist på flera olika kategorier av utbildad arbetskraft, trots att arbetslösheten är mycket hög bland dem som inte har någon yrkesutbildning eller en utbildning som inte är efterfrågad på arbetsmarknaden.
Alla de som under denna period valde en gymnasieutbildning som inte efterfrågas på arbetsmarknaden, men inte är intresserade av att skaffa sig en högskoleutbildning, måste ges en chans att få en yrkesutbildning. De som missade chansen att utbilda sig till exempel elektriker, vvs-are, lastbilsförare, målare, fordonsmekaniker, kock eller undersköterska när de var 15 år måste ges chansen att få skaffa sig en sådan utbildning senare. I dag ges unga vuxna allt för sällan den chansen.

Inom arbetsmarknadspolitiken behövs också ytterligare insatse
r för att minska ungdomsarbetslösheten. Stora insatser har i och för sig gjorts av arbetsförmedlingarna och kommunerna för att bryta långtidsarbetslösheten genom aktiva program för unga, främst i kommunal regi. Dessa kommunala ungdomsprogram varierar dock alltför mycket i kvalitet och omfattning. Inte sällan är de mycket korta program. Detta är oroväckande ur synvinkeln att ungdomarna behöver god kvalitet i de aktiva program de får. Avtalen med kommunerna behöver kvalitetssäkras och följas upp bättre.

Mentorer en lösning
Absolut svårast på arbetsmarknaden bland de unga har de som enbart har grundskola och inte gått klart gymnasiet. Dessa grupper bör stå i centrum för arbetsmarknadspolitiska satsningar på ungdomar. Inriktningen bör för dem vara att motivera åter till studier så att gymnasieskolan kan avslutas, till exempel genom bra praktik som är varvad med utbildning.
Det behövs ”ungdomscoacher” – mentorer som handleder under den tid en ung person är i praktik. Det kan utformas så att den unga person som går i praktik får med sig en ”handledarpeng” till sin praktikplats. Den ska då arbetsgivaren använda till att betala en persons arbetstid för att ”coacha” den unga på arbetsplatsen. Utbildning som del av praktiken måste alltid finnas.

Strategin för att öka sysselsättningen bland ungdomar kan inte vara att ytterligare försämra redan dåliga villkor för unga vuxna. Den måste istället vara att ge unga bra möjligheter att fullfölja eller komplettera en utbildning, eller att få erfarenhet av arbetslivet som både ger kvalifikationer och nyttiga referenser som de kan använda när de söker jobb. Nu har det vänt på arbetsmarknaden och unga efterfrågas, men vissa kommer att ha svårt att få jobb. Det är en fråga för politiken att agera på – men också i mycket hög grad en fråga för parterna på arbetsmarknaden.

Lena Westerlund
LO-ekonom
Skriv ett e-postbrev till redaktionen

Irene Wessmo
Närlingspolitisk chef, LO
Skriv ett e-postbrev till redaktionen