Scania ökar produktiviteten i sina fabriker över hela världen. Till två tredjedelar är det ett resultat av ändrade arbetssätt i produktionen. Bara en tredjedel beror på robotar och annan ny teknik.

Scanias koncernchef Leif Östling vill ha mer flexibilitet. Han vill ha möjlighet att tillfälligt ta in människor från andra länder på deras hemländers löner och efterlyser mer kreativt tänkande bland politiker.

Ända sedan år 1972 har Leif Östling, 60, haft olika chefsposter hos lastbils- och busstillverkaren Scania, vd sedan 1989. Han har överlevt sex styrelseordföranden och har inga tankar på att lämna sin post, berättar han när LO-Tidningen träffar honom på huvudkontoret i Södertälje, i ett rum med glasade dörrar. Så länge han ökar vinsten och utdelningen till aktieägarna lär han inte bli petad. Och eftersom han anser att seniorerna också bland metallarbetare ska belönas och lyftas fram så utgör inte hans egen ålder något problem.

Hur viktigt är det för Scanias produktivitetsutveckling med visstidsanställningar och att snabbt kunna gå upp och ner i arbetstid?

– Det är mycket viktigt. Två flexibilitetsmöjligheter behövs. Dels en för säsongsvariationen, dels en vid osäkerhet om konjunkturutvecklingen, säger Leif Östling.

I avtal med IF Metall kan arbetsgivaren gå från 36 timmars arbetsvecka upp till 44 timmar.

– Det betyder att vi slipper nyanställa och avskeda under året, något som skapar misstämningar.

Scania har också möjlighet att ha 20 procent av personalstyrkan i verkstäderna på visstidsanställningar under sex plus sex månader, och efter förhandlingar med IF Metall går det att sträcka ut kontrakten ytterligare.

– Ibland går det att se att en uppgång i konjunkturen under ett år inte inträffar också nästa. Därför tycker vi visstidsanställningarna är bra.

Tryggheten finns för kärnan av medarbetarna men inte för alla. Men att ha varit visstidsanställd ger också möjlighet till ett fast jobb, betonar han.

– Det är en förutsättning för att komma in i Scania. Arbetslagen använder den här möjligheten för att testa om en person är bra att jobba ihop med.

– Det får man ha respekt för, det hänger ihop med den totala arbetsbelastningen i en grupp. Då får de veta om en person passar in socialt och hur stor frånvaro en enskild person har.

– Varken arbetsgivaren eller de fackliga företrädarna har sett det som ett problem, säger Leif Östling.

Scania tillämpar samma metod i alla sina fabriker över hela världen och får samma effekt. Idéerna är hämtade i Japans bilindustri.

Skulle du önska ännu mer av flexibilitet och möjlighet att variera arbetsstyrkan?

– Få näringsliv är så globaliserade som i Sverige. Samtidigt tror jag vi kan göra mer för att få in människor från andra länder.

– Det finns två sätt, antingen flyttas tillverkningen eller så bjuder vi in människor på kortare kontrakt men till lägre löner hit.

– I och för sig får vi olika kategorier av anställda. Men det skulle vara en bra solidaritetshandling om företagen kunde ta in temporärt anställda från Polen, Lettland, Slovakien på deras hemländers löner.

– Då kan vi föra över vårt sätt att tänka när det gäller produktion. Lite av sådant kreativt tänkande skulle jag gärna se mer av från politikerna i stället för att de lägger sig i skyttegravar och försöker hindra utvecklingen.

Leif Östling går delvis mot strömmen när han framhåller Sverige som produktionsland. Många företag flyttar ut tillverkning till andra länder utan att ta tillvara möjligheten att öka produktiviteten i Sverige, anser han.

Scania har flyttat tillverkning från Nederländerna till Oskarshamn. Men det pågår en ständig rörelse i Sverige i riktning mot huvudorten Södertälje. Att ha flera fabriker innebär kostnader. Leif Östling säger att det är nödvändigt att ändra industristrukturen för att ”rädda jobben kvar i Sverige”. I Katrineholm las tillverkningen av busschassin ner och koncentrerades till Södertälje.

Tillverkningen av karosser till stadsbussar flyttades till Polen för att den är mycket arbetsintensiv. En sådan tillverkning kan inte Sverige konkurrera med, anser han.

Nästa stora förändring är på gång. Tillverkningen av axlar och växellådor i Sibbhult i nordöstra Skåne och i Falun i Dalarna flyttas sannolikt till Södertälje. 1.100 anställda i de båda orterna riskerar att förlora jobben.

En löntagarkonsult undersöker om planerna kan motiveras ekonomiskt och lämnar en rapport i nästa vecka.

– Allt pekar mot ett beslut om att flytta tillverkningen från Sibbhult och Falun. Men först i slutet av mars fattas det definitiva beslutet, säger Leif Östling.

Gammal stuktur sitter i
Fabrikerna lokaliserades på 1960- och 1970-talen till platser i Sverige där arbetslösheten var hög. För det fick arbetsgivarna ekonomiskt stöd från olika industrifonder, som företagen själva bidragit till, enligt Leif Östling. Scania är kvar i en gammal industristruktur som måste förändras.

– Flytten från Katrineholm har inneburit en halvering av tillverkningskostnaden.

Scanias anställda har inte ackordslöner, utan all produktion är baserad på månadslöner utifrån arbets- och kvalifikationsvärderingar.

Leif Östling utnämner ackord för att driva produktivitet i industrin som det mest förödande som finns. Ändrade lönesystem och ändrat arbetssätt har bidragit till att Scania stadigt ökar produktiviteten med 6 till 8 procent varje år. Ackordsystem är för individuella, anser Leif Östling. ”Jag gör mitt jobb, tjänar mitt ackord så skiter jag i resten”. Den inställningen går det inte att ha i ett komplicerat produktionssystem.

– Det måste byggas in en solidaritet i lönesystemet. Effekten har uppnåtts genom att ta bort ackorden och låta människor jobba ihop i arbetslag som har stort ansvar för att arbetsmiljön och kvaliteten hela tiden förbättras, säger han.

De som varit länge på företaget ska ha betydligt högre lön än nykomlingar, anser han och tror att ”seniorerna” bland verkstadsarbetarna kan få dubbelt så hög lön som nyanställda.

Eff
ekten av det förändrade sättet att arbeta har betytt mycket för att Scania gått från hög sjukfrånvaro på 20 till 25 procent i slutet av 80-talet till 4,5 procent förra året. Personalomsättningen som på sina ställen var över 60 procent per år har också den minskat till cirka 4,5 procent.

Varje procent som Scania får ner sjukfrånvaron betyder runt 60 miljoner i lägre kostnader, enligt Leif Östling som berättar att Scania satsar på företagshälsovård och friskvård.

Scania är inställt på att långsiktigt finnas kvar med produktion i Sverige. En anledning är att det är bra att bedriva forskning och utveckling här. De som bedriver utveckling och forskning inspireras av produktionspersonal och tvärtom, anser Leif Östling.

I Tyskland pågår en stor avtalsrörelse inom industrin. IG Metall har gått med på undantag på företagsnivå från centrala avtal. Anser du att det behövs också i Sverige?

– Maktkampen IG Metall kontra företagen har lett till situationen i Tyskland, och facket har tvingats till en total reträtt.

Ser du samma maktkamp i Sverige?

– Byggfack och elektriker måste nog se upp. Metall i Sverige har haft en väldigt pragmatisk inställning och kan inte jämföras med det tyska. Metall är till och med mer pragmatiskt än regeringen, säger Leif Östling.

Svensk industri kan fortsätta utveckla sin produktivitet med 6 till 8 procent per år under de 15 kommande åren, tror Leif Östling, som inte ser någon gräns för produktivitetsutvecklingen. På Scania tillverkar varje anställd i produktionen drygt fem fem lastbilar per år. I mitten av 1980-talet klarade de drygt två.

Leif Östling skaffade sig körkort för tunga fordon redan 1974 och säger skämtsamt att om han blir utkastad kan han jobba som lastbilschaffis.

Han äger en svart Lamborghini Gallardo, en italiensk sportbil som han köpt begagnad. ”Den är kul och ser häftig ut”.

– Problemet är att den är svår att ta sig i och ur. Det är lättare med en lastbil.