Efter 20 månaders stängning bestämde varvsarbetarna att göra allt för att dra i gång produktionen själva.

Om det inte hade varit för de 125 arbetarna hade historien om varvet i centrala Buenos Aires tagit slut i början av 2001. Men det var inte lätt, säger Alberto José Lonzalles, sekreterare i varvskooperativet Astillero Naval Unidos, (Förenade varvskooperativet), när vi står ute på stapelbädden och blickar ut över varvsområdet i arbetarstadsdelen Avellaneda. Här lyser många fabriker spöklikt tomma med trasiga fönster som vittnar om en ekonomi som slog sönder tillvaron för miljoner arbetare.

– Förmännen kom en dag och sa: ”Killar, jag har en dålig nyhet, varvet kommer att stängas. De jobb som är i gång lämnar vi som de är. Ni kommer få era avgångsvederlag”.

– Under 20 månader gick vi utan jobb inom en verksamhet som praktiskt taget hade slagits ut i Argentina på grund av krisen.
Licenssvetsare sågs klippa gräsmattor på överklassens ”countryklubbar” eller plocka skräp på gatorna i centrala Buenos Aires.

De flesta är biffkor
Det argentinska samhället skakades av den ekonomiska krisen som var den värsta sedan 1930-talet. Arbetslöshetsunderstödet var minimalt, 300 pesos för fullbetalda yrkesarbetare vilket, efter raset för peson, kom att utgöra 75 dollar per månad. Barnen drabbades hårdast av undernäringen när krisen blev akut – i landet med fler biffkor än människor.

– Några kamrater hade hört arbetsrättsadvokaten Luis Caro berätta om hur ett stängt företag kan tas över av arbetarna. Advokaten kontaktades och ansåg att det var möjligt att köra i gång varvet igen.

– Du är galen, sa vi till honom för vi hade alla odds emot oss. Vi har inte en enda pesos i besparingar eller ens till att betala el och vatten. Hur är det möjligt att starta en enorm verksamhet som varvsproduktion utgör?

Silvio Zacharias blev senare kooperativets ordförande, vald av de 50-tal arbetare som blev medlemmar. Vi står i den stora svetshallen och en efter en dyker arbetarna upp. Många av dem har arbetat 30–40 år och grät den dagen då de tvingades lämna svetshallen och den mekaniska verkstaden. Nu lyser de av dubbel tillfredsställelse; de fått tillbaka jobbet och styr nu själva sin arbetsplats.

–Arbetare från andra kooperativ  i livsmedelsindustrin kom varje dag och gav oss inte bara moraliskt stöd utan mängder med mat för att våra familjer inte skulle svälta. I dag, när varvet går för högtryck, gör vi på samma sätt, gengäldar den vackra arbetarsolidaritet vi själva en gång fick av våra bröder, säger han, med rörelse.

– Vi tjänar nu 300–400 per vecka för 40 timmar. Nu går det så pass bra att vi även arbetar på lördagar. Vi behöver inte längre oroa oss för att svälta ihjäl.

Alla tjänar lika mycket. En styrelse väljs som består av sju ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Medlemsavgiften i kooperativet är 15 pesos.

Dick Emanuelsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen