NY BOK. En bok om den svåra konsten att skriva en god essä. Så skulle man enkelt kunna sammanfatta Sven Lindqvists bok Fadern, sonen och den heliga motorcykeln, där tjugotre års disparat skrivande samlats bakom en rygg.

Det handlar om valfrändskaper och antipatier, okända och kända, om Gandhi, Freud och Conrad. Lindqvist tillbringar bland annat en semester med att ”göra hembesök hos några av egoismens klassiker”: Hobbes, Smith, Spencer et consortes. Det är samtidskritisk och vaken essäistik av bästa märke, men här finns även det underbart arkivråttiga rotandet bland okatalogiserat material i Kungliga bibliotekets katakomber. Ambitionsnivån i essäerna varierar, men nyfikenheten är som alltid drivkraft hos Lindqvist.

Denna kraft till trots lyckas Lindqvist inte engagera rakt igenom. Ibland förlorar samlingar av det här slaget på sin spretiga rikedom – vissa en gång aktuella ämnen har dessutom en betänkligt kort halveringstid.
Men då jag emellanåt tappar intresset handlar det oftast om brist på gemensamma preferenser, ett problem som snabbt är avhjälpt genom det respektlösa saxandet mellan olika ämnen: läsaren skuffas hela tiden vidare till någonting nytt, på gott och ont.
Bokens bästa essäer är ändå de dröjande, där Lindqvist lyckas förmedla en känsla av att obegränsat med tid står till förfogande, såväl för författaren som för läsaren. En av essäkonstens främsta kvaliteter är just långsamheten.

I titelessän – en resa tvärs över USA i hjulspåren efter Robert Pirsigs kultbok Zen och konsten att sköta en motorcykel – bränner det till när Lindqvist återger en reflektion över essän som litterär form. I Roland Adlerbeths översättning lyder passagen: ”Problemet är bara att essäer alltid måste låta som Gud talande för evigheten, och det är aldrig så det ligger till. Det skulle vara bra om folk förstod att vad det verkligen rör sig om är en enskild människa som pratar från en bestämd punkt i tiden och rummet och omständigheterna.”

Spillrorna efter ett nederlag
Det här resonemanget om essäns problematiska väsen knyter an till vad Lindqvist i samlingens mästerstycke ”Omöjliga böcker” skriver om den kris Vilhelm Ekelund råkade i när han försökte avsluta arbetet med Nordiskt och klassiskt – ämnet för Lindqvists avhandling Dagbok och diktverk från 1966.

Vad som för den unge litteraturforskaren framstod som ett fulländat mästerverk visade sig vid närmare granskning vara spillrorna efter ett nederlag. Men ett lysande sådant, som kom att leda Ekelund mot den aforistik han sedan ägnade resten av sitt
författarskap åt att förfina.

Att man på sin väg mot ett moget författarskap ovillkorligen måste igenom ekluten, med alla dess dyrköpta erfarenheter, är en välkänd truism. I Lindqvists eget fall gäller den klassikern Myten om Wu Tao-tzu – reportageboken från Kina om konstnären som vandrar in i sin tavla och blir borta, för alltid. Målet var den gången att skriva en helt annan bok, men den blev aldrig av.
Den havererade planen ersattes snart av en ny och Lindqvist frågar sig, apropå konstnären: ”Vilken fond i världen skulle ge anslag åt någon som vill ta reda på vart han tog vägen?”

Varje essä är omöjlig innan den är skriven och ett misslyckande kan i gynnsamma fall vara den avgörande förutsättningen för en
andra omgångens kreativitet. Det Lindqvist har gjort är djärvt, uppriktigt och briljant: han har skrivit en lysande essä om svårigheten att skriva en essä.

Titel: Fadern, sonen och den heliga motorcykeln
Författare: Sven Lindqvist
Förlag: Ordfront

Magnus Halldin
Frilansjournalist
Maila redaktionen