Den 3 juni 2002 inledde de 20 arbetarna på kexfabriken Grissanopolis strejk på grund av att innestående löner inte hade betalats ut. Det blev förspelet till en av hundratals aktioner där arbetarna i Argentina tog över för att rädda jobben.

I tre år hade ägaren gömt undan pensions- och socialförsäkringspengarna och betalat en svältlön. Arbetarna ockuperade fabriken och krävde att få ta över företaget vilket myndigheterna gick med på. I dag, drygt tre och ett halvt år senare, har nyanställningar gjorts och orderingången är större än någonsin.

I augusti 2002 guidade en stolt Ivana Augero, 45, mig runt på Grissanopolis. I 25 år hade hon arbetat på kexfabriken och var språkrör för sina arbetskamrater. Dagen till ära hade de kört ut den första leveransen, ett och ett halvt ton kex och biskvier. Samma dag anlände 700 delegater från hela Argentina till fabriken. Den första nationella konferensen för fabriker som tagits över av sina egna arbetare skulle hållas. De representerade närmare 150 00 arbetare i hela Argentina.

I november 2005 gör vi samma runda i den lilla fabriken som producerat biskvier i 45 år. Det doftar härligt och på ”linan” råder det full aktivitet.

– Som du ser har vi övervunnit krisen. Nu producerar vi till och med för andra företag, säger hon stolt.

Grissanopolis vd, Maria Pino, har arbetat på företaget under nästan hela dess existens. Även hon gick ut i strejk den där dagen i juni 2002 trots att hon var företagets högste tjänsteman. Men hon blev en av strategerna i organiseringen av arbetarnas övertagande av fabriken.

Breddar sig för säkerhets skull
Även om Pino är vd och har arbetat 33 år på fabriken tjänar hon lika mycket som vem som helst av arbetarna som står i produktionen.

– 2002 började vi med att köpa in fem säckar vetemjöl som efter en tid utökades till 10, 15, 25, 50 och nu köper vi dagligen in 200 säckar. Beställningarna är nu så många att en ny arbetslinje ska byggas i fabriken. Vi erbjuder våra tjänster till andra bagerier och det förstärker ytterligare vår situation.

När kooperativet startade hade Grissanopolis 16 medlemmar och antalet har inte utökats. Däremot har man anställt ytterligare sex som kan ansluta sig till kooperativet när de så önskar.

Rent ekonomiskt är framtidsperspektivet dock fortfarande ovisst. Den juridiska instansen i Buenos Aires gav arbetarna två år för att konsolidera företaget, men det var för kort tid, menar Maria Pino.

– I november 2004 kom lagen om expropriering som gav oss äganderätten till företaget. Men vi måste under 20 års tid betala för att ta över. De tre första åren är ränte- och amorteringsfria men vi vet heller inte hur mycket vi måste betala för företaget. Banken kom och gjorde en värdering för en tid sedan och snart får vi besked, berättar Pino.

Precis som på andra kooperativ väljs en styrelse av arbetarna som samlas varje månad. Men nästan dagligen behandlas frågor
som rör företagets framtid, uppger Pino. Som till exempel lönen, som i dag är 400 pesos per vecka, eller cirka 150 dollar. Varje arbetare är också försäkrad mot arbetsskador, invaliditet och dödsfall. Varje anställd har 15 dagars semester och betalar också till sin pension.

Läs också: artikeln om en ny affärsidé som gör företag till kooperativ

Dick Emanuelsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen