Mollys hjärta slår i 180. Ute är det kolsvart. Minibussen segar sig uppför bergsvägen, den stannar. En kvinna drar henne ur bussen och upp för de långa trapporna till ett vitt hus. I dörren står en gråtande kvinna. Det är hennes mor — och hon kramar henne. Om och om igen tar hon tag i Molly, hon kan inte sluta att röra vid henne.

— Jag kände så mycket kärlek, förstod att hon tänkt på mig.

Senare förstår Molly att kvinnan som mötte vid bussen var hennes storasyster.
Mollys blick stannar upp en sekund. Sedan fortsätter hon rappt att berätta sin historia, latten på kaféet räcker länge.

Hon blir starkt berörd när hon tänker tillbaka. Längs Sri Lankas branta bergssluttningar går kvinnorna böjda över tebuskarna. Säckarna de bär med teblad är tunga. De går en halvmil för att tömma dem, flera gånger om dagen. Men det är inte bara därför som Molly i jobbet på Kommunals förbundskontor brinner för Rättvisemärkt.

— Vi skulle aldrig acceptera så gräsliga arbetsförhållanden.

För 30 år sedan föddes hon av en teplockerska i Sri Lanka. Pappan var resande, de var sju syskon, en bror hade skadats svårt. Det var fattigt. En moster tog Molly till nunnorna. Där hämtades Molly sex månader gammal, sjuk och undernärd, av sina svenska föräldrar och storebror Max, också adopterad från Sri Lanka.

— Jag hade aldrig överlevt annars.
Några år efter att hon kom till Sverige fick hennes föräldrar en biologisk dotter, Fanny, en syster som står Molly nära.

Föräldrarna var medlemmar i en svensk-lankesisk förening och hade flera vänner där. När Molly var 10-12 år gammal hjälpte vänner till att leta upp hennes biologiska familj. Hon fick ett kort på två strama kvinnor i sari, hennes mor och storasyster. Men att söka efter rötter var inte intressant då.

Först 15 år senare efter att ha sett tv-programmet ”Saknad” ringde hon en av dem som letat upp hennes familj. Hon fick en adress på Sri Lanka och skickade ett brev.

— En vecka senare kom ett mejl, jag blev chockad, jag hade knappt räknat med svar och inte via nätet.

Hon pluggade, hade ont om pengar, och ville resa. Föräldrarna betalade biljetten för systern Fanny och Molly. Dåvarande pojkvännen följde med. De var viktiga för Molly som inte visste hur hon skulle reagera. Föräldrarna och storebror Max vinkade av på Arlanda.

Undermedvetet hade Molly länge burit på känslan av att ha blivit bortlämnad. Varför hade det skett? Nu fick hon bekräftelse på att hon var älskad.

— Jag förstod att min mamma adopterat bort mig för att jag skulle få ett bättre liv. Att lämna bort sitt barn måste vara det svåraste man kan göra.

Hon hade hela tiden funnits i deras liv. Bland svartvita bilder på väggen hemma hos sin storasyster hittar Molly en färgbild av sig själv, som hon hade skickat när hon fick bilden på systern. En 10-åring i rosablommig Hawaiiskjorta och neonrosa pannband.

I sin mamma ser Molly sin spegelbild, att de har likadana händer och likadana små svarta födelsemärken. Hos sin storasyster känner hon igen de intensiva drag som hon själv har. Och när Molly möter sin lillasyster i rosa top och tighta jeans ser hon en kopia av sig själv som 16-åring.

— Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa någon som är så lik mig själv.

Deras liv i kunde också ha varit Mollys. Ändå är det avlägset.

— Att vi har samma blod spelar ingen roll. Jag har aldrig känt mig så svensk som på Sri Lanka. Jag såg ut som alla andra, men jag kände mig inte som en av dem. Likheterna till den biologiska familjen stärkte de känslomässiga banden till den svenska familjen.

— Jag är mer lik min svenska mamma till sättet, faktiskt mer än min syster som är hennes biologiska dotter.

Molly känner stor trygghet i sin svenska familj. När hon växte upp i Stockholms innerstad kände hon sig aldrig annorlunda. Något som hon förklarar med en öppen dialog hemma. Kraven på adoptivföräldrar är större än på andra föräldrar, anser hon.

— Plantera ett bananträd i Sverige, det kräver så otroligt mycket mer än en björk. Jag är bananträdet som året om behöver specialeffekter känslomässigt, i uppmärksamhet och bekräftelse.

Mollys råd till adoptivföräldrar är att göra som hennes föräldrar, vara ärliga, öppna och spara alla dokument som berättar historien.

Tidigare har hon själv tänkt att hon inte skulle adoptera. Nu när hon är 30, har fast jobb och bostad är tanken inte lika främmande. Tvekan förklarar hon med den speciella känsla det är att vara adopterad.

— Den känslan kan ingen annan förstå.

Nu är det tre år sedan hon träffade sin lankesiska familj. Intrycken har tagit lång tid att smälta. Kontrasterna är enorma, inte minst ekonomiskt. Familjen har bett om bidrag till ett husbygge, hon har hjälpt dem med mat och husgeråd. Helst skulle hon vilja betala utbildning, det är mer långsiktigt. Hon vill träffa dem igen. Resan som hon gjorde gav inte alla svar, många frågor ställdes aldrig.