I julas tog det slut med min pojkvän sedan nio år, för att han fick panik. Han kände pressen att skaffa barn och gifta sig och eftersom han aldrig bott ensam ville han göra det ett tag. Det gick några månader och vi hade sporadisk kontakt. Sedan ville han plötsligt träffas igen och undrade om vi kunde börja ses så smått och försöka jobba för att eventuellt återuppta förhållandet.
Nu har det gått sju veckor. Vi ses ett par gånger i veckan och har mail- eller telefonkontakt varje dag. Förra helgen åkte vi på en liten semester tillsammans och jag hade nog hoppats på att få veta mer om hur han faktiskt känner. Han säger att han vill att det ska bli vi. Samtidigt är han livrädd att göra mig illa, till exempel att han får kalla fötter igen för att det gått för fort. Jag har gått med på att ta det hela i hans tempo, men vet inte om jag klarar mer. Han säger också att han saknar mig hela tiden vi är ifrån varandra.
Min hjärna (och alla i min omgivning) säger att jag kanske borde bryta kontakten med honom. Men mitt hjärta säger att om det finns en chans att det blir bra igen, så vill jag försöka lite till. Enligt hans mamma har han sagt att han vill att det ska bli vi, men att det måste gå sakta. Tror du att det bara är en dålig ursäkt för att han inte vågar lämna mig helt och fullt? Vi har bestämt oss för familjerådgivning med början i nästa vecka.
Kram från mig.