Schemat är mer flexibelt och jag får mer tid till återhämtning, säger Tina Thellesen, undersköterska på Møllehøj.

I dagrummet på Møllehøj går allt i blått. Dörrar, golv, stolar och personalens kläder. Till och med rullstolarna.

En man sitter vid ett bord och sjunger. Vid bordet bredvid nickar en dam till.

Undersköterskan Tina Thellesen väljer sången och sätter sig mittemot för att lyssna.
Som heltidsanställd har hon 19,5 färre arbetsdagar jämfört med tidigare. Tid som inte är schemalagd ska delvis användas till stresshantering och kompetensutveckling är det tänkt.
Tina Thellesen har använt sin ”fria” tid till olika saker.

— Några timmar har jag bara slösat bort helt och hållet. Men jag har motionerat lite grann och jag har gått och lyssnat på föredrag om demens också.

Liksom alla andra man frågar så är det helgerna i 3-3-schemat hon aldrig skulle vilja ha. På Møllehøj arbetar hon var tredje helg. Ett ”normalt” 3-3-schema innebär arbete någon dag fyra helger av sex.

— Det skulle jag aldrig vilja. Jag har familj, säger hon.

Det här reportaget skulle egentligen ha utspelat sig ytterligare ett antal mil söderut i Danmark, i Præestø kommun. Där skulle de jobba efter 3-3-modellen, enligt uppgifter jag fått.
Föreståndaren på det aktuella äldreboendet, Hanne Kofoed, mer eller mindre snäser åt mig i telefon.

— Vi håller inte på med 3-3 längre. Personalen tyckte inte om det. Det blev för mycket jobb på helgerna. Så det finns inget att skriva om.

Men just det kan också vara intressant att berätta om. Orsaken till att de inte gillar systemet, försöker jag.

— Jaha men det blir icke här, säger hon bestämt.

Språkförbistringen kanske gör sitt till, men ändå får jag känslan av att bara begreppet 3-3 får henne att se rött på andra sidan telefonluren.

Snopet lägger jag på och i stället hamnar jag så småningom i Møllehøj. Det ligger nära Köpenhamn, men är ändå rena skära landsbygden. På den ena sidan av vägen breder åkrarna ut sig. På den andra sidan ligger Møllehøj lokalcenter, ett demensboende.

Här var det meningen att 3-3 skulle införas 2002. Personal var över i Sverige på seminarier och föredrag. Men efter inte allt för livliga diskussioner ratade de 3-3 och konstruerade sin egen modell. Den har inget särskilt namn men kallas i dagligt tal för Møllehøjsmodellen. En smula inspirerad av 3-3 är den, men påminner mer om de så kallade flexibla scheman som finns i Sverige, där timbank är ett centralt begrepp.

— Det var ingen på arbetsplatsen som ville ha 3-3 efter det vi hörde på seminarier, säger gruppledaren Bettina Christoffersen.

Utan att överdriva skillnaden kan man konstatera att helgen, eller weekend som de säger, är ännu viktigare för danskarna än svenskarna.

— Det är då man ska vara tillsammans med familjen. Man träffar släkten med. Det är också mycket viktigt, säger Bettina Christoffersen.

Hur det har gått i Danmark med 3-3, eller den svenska modellen som den kallas, är inte helt lätt att utröna. Det finns inga undersökningar gjorda om omfattningen, inga siffror.

Flera på fackförbundet FOA, Danmarks motsvarighet till Kommunal, säger att de tror att 3-3 är på väg att avvecklas på de flesta håll där man försökt. Men det är osäkra uppgifter.

Kanske är det till slut Møllehøjsmodelen som får samma genomslag i Danmark som 3-3 fick under några år i Sverige.

I varje fall har föreståndare Elin Hjorth fått många samtal, säger hon. Och bland dem som ringt och varit intresserade fanns just Præstø kommun, som lagt ner sitt 3-3-försök.

— De har börjat med vår modell i Hillerød och är på gång i Faxe, berättar hon.

Liksom i Sverige är det äldreomsorgen som går i bräschen för nya arbetstidsmodeller. Och det är samma orsaker som ligger bakom viljan att pröva nya vägar: Ett slitsamt arbete med en ökande sjukfrånvaro och höga kostnader för vikarier.

I Møllehøj gick man så långt att man införde resultatmål, som gick ut just på att få ner sjukfrånvaron och minska vikariekostnaderna.

Ett tredje mål om att hålla nere personalomsättningen togs bort, eftersom det var svårt för personalen själv att göra något åt det. Dessutom påverkades den inte av att målet fanns inskrivet.

Uppfylls målen får de anställda resultatlön på 10 000 kronor om året.

Något som brukar nämnas som en fördel med 3-3 är att personalbemanningen blir jämn över veckans alla dagar. En pensionär har samma behov på en söndag som på en tisdag, resonerar förespråkarna.

Den poängen försvinner i Møllehøjsmodellen, medger föreståndaren Elin Hjorth.
Men man kan också vända på det argumenterar hon.

— Visst det är synd, vi har diskuterat det. Men å andra sidan, om vi ska fungera bra på arbetet så måste vi också ha ett gott hemliv. Och det är också bra för de gamla.

Det här är Møllehøjsmodellen

Arbetsdagen är förlängd med ungefär en halvtimme till 8 timmar per dag.

För en heltidsanställd innebär det nya schemat 19,5 färre arbetsdagar på ett år jämfört med det förra schemat, utan att arbetstiden förkortats räknat på timmar.

173 timmar om året är inte schemalagda. 40 timmar av dessa får den enskilde använda hur den vill. Tanken är att de ska användas till stresshantering på olika sätt: Kurser, friskvård etc.

De icke schemalagda dagarna är uppdelade på planerade fridagar, som är lediga dagar helt enkelt, och på arbetsfria dagar. På arbetsfria dagar kan den anställde kontaktas av arbetsgivaren för inhopp vid sjukdom, personalmöte eller dylikt.

Var tredje helg är schemalagd.

Semester kan tas ut i timmar och läggs tillsammans med helgdagar, som jul och nyår, i något som kallas frihetsbank.

Jobbar man övertid kan man välja mellan att få övertidsersättning eller att öka på timmarna i timbanken.

OB-ersättningen har bakats in i månadslönen.

De anställda jobbar efter resultatmål: Minskad sjukfrånvaro och minskad användning av vikarier ger de anställda resultatlön på 10 000 kronor om året.