Det finns två grundsätt att berätta en film på. Antingen har man en bra historia med människor som går igenom både problem och ljusa stunder i livet, eller så gör man tvärtom. Man har ett problem/frågeställning att göra film av och sen får karaktärer och historia anpassa sig efter det.

Komedin ”Som man bäddar” är, som så ofta i svensk film, ett exempel på det senare.

Här ska frågan om pappaledighet avhandlas: Jonas ska vara hemma med sitt barn men vågar inte berätta det på jobbet och sätter sig själv i en soppa av lögner. Det blir övertydligt, krystat, stundtals genant men ibland lite småfyndigt.

Ett litet plus för Mikael Persbrandt i en biroll som pappaledig mc-knutte.

Betyg: 2