”Vi ses vid tigern”, säger han i telefon. På torget utanför centralen i Oslo finns en tiger i brons, och där står Mikael Liljekvist en morgon i februari. Inne vid ett cafébord berättar han sin historia.

För över tre år sen kom han till Oslo för att jobba på Ullevål sjukhus, sen fick han jobb hos Medisinsk Vikarbyrå, ett bemanningsföretag som också driver det nybyggda sjukhemmet Ammerudlunden i en av Oslos förorter.

Mikael sa till slut upp sig från Ammerudlunden, han söker andra jobb och jobbar nu som timanställd på ett annat sjukhem. Den ständiga övertiden var ett brott mot arbetstidsreglerna, dessutom fick han ingen övertidsersättning. Med fackets hjälp försöker han nu få ut de pengarna.

— Jag började där i november 2003. Man tjänar bättre än i Sverige, man kan bo på sjukhemmet och får bidrag till hemresor var fjortonde dag. Så det är lockande att komma och jobba här.

Men det finns en baksida. I stället för att jobba kväll, från halv fyra till tio och sen gå och lägga sig, fortsätter många med nattpasset till klockan åtta på morgonen.

— Så kan man hålla på, fyra dygn i sträck, berättar Mikael. Man blir som en robot. Det sliter på kroppen, och tröttheten går ut över vården av de gamla. Till slut bränner många ut sig.

I Göteborg finns Linda Kjellström, sjukskriven sen i höstas. Hon ger samma bild av läget på sjukhemmet.

— Vi jobbade kväll och sedan natt, sov och så till jobbet igen. Man kanske kan jobba så några år. Men man får ont i axlar och rygg, man slits och åldras i förtid.

Det som lockar är sammanhållna ledigheter. Linda gjorde två utlandsresor under det dryga året hon jobbade där.

Både Mikael och Linda fick sent i höstas order om att säga upp sig. Det kom chockartat, och Mikael minns hur beskedet löd: ”Ni har fått vad vi på norska kallar sparken och har fjorton dagar på er att lämna sjukhemmet.”

— Så sent som i maj hade jag ett utvecklingssamtal där jag fick veta att jag var så omtyckt och pålitlig, berättar Linda.

Hon och Mikael vände sig till norska Fagforbundet, och fick hjälp där, trots att de inte tidigare varit medlemmar.

I förhandlingarna som följde fick de båda jobbet tillbaka, det fanns ingen saklig grund för uppsägningen. Men det faktum att de blandade in facket gjorde dem inte populära. Chefen, Karina Mikkelsen, gjorde om schemat och omplacerade dem, och Linda kunde inte resa hem längre.

— Både Linda och jag höll ut ett tag, men det blev tufft och till slut var vi tvungna att sjukskriva oss. Vi kände att vi hade ögonen på oss hela tiden, och chefen försökte inte dölja att hon ville bli av med oss, när vi frågade sa hon det rent ut, säger Mikael.

Nu funderar han på att vidareutbilda sig, kanske ska han ägna sig åt friskvård, som hälsoterapeut. Han ska flytta ihop med sin norska flickvän, och lägga händelserna på Ammerudlunden bakom sig. Linda blev ordentligt sjuk, fick minnesluckor och en depression av de kränkningar hon utsattes för. Också Linda funderar på om hon ska återuppta sina studier.

Karina Mikkelsen, chef på Ammerudlunden, tycker inte att den bilden stämmer:

— De blev inte uppsagda, de fick bara veta att de inte var önskvärda här längre, däremot kunde de ha fått annat jobb inom företaget.

Karina Mikkelsen vill inte gå in på varför de inte var önskvärda. Och på frågan om man inte bryter mot arbetstidsreglerna på Ammerudlunden säger hon att hon inte har beordrat sådan övertid, dubbla pass flera dygn i sträck.

— Det är frivilligt, jag har en kö av folk som frågar om de får jobba extra.

Det har blivit eftermiddag i Oslo, och på Ammerudlunden en bit utanför centrum ska Marianne Axelsson och Fredrik Strand strax gå på kvällsvakten.

”Hemma” är för Marianne Axelsson Karlstad, där maken bor och dit hon reser när hon är ledig. Då samåker hon med Fredrik Strand som har ett identiskt schema och också har sin familj i Karlstad. De jobbar drygt 80 procent av heltid.

— Vi jobbar 2-3 dagar och är lediga i 5–7 dagar. Det passar mig, nåt liknande kan man inte hitta hemma, säger Marianne. Fredrik håller med. Han uppskattar att kunna vara med barnen Julia 6 år och Ida 11 månader, när han är ledig. Mariannes dotter har valt att också jobba på Ammerudlunden.

Det är dyrt att bo och leva i Norge. Men boendet ingår i lönen liksom resa hem var fjortonde dag.

— Vi tar oftast med oss mat hem-ifrån som vi värmer i mikron, säger Fredrik.

Lönerna är bättre än hemma i Karlstad; 125 kr i timmen, 40 procents ob-tillägg kvällar och natt, 25 kr i timmen extra på helgerna och 133 procents storhelgstillägg.

Ammerudlunden öppnades 2003 och allt ser fortfarande nytt ut. Kommunen hyr huset, och har lagt ut driften på Medisinsk Vikarbyrå — som just köpts upp av bemanningsföretaget Adecco.

Det är nog 8-10 svenskar som har fast jobb på Ammerudlunden, uppskattar Fredrik. Men sen finns det intresserade som anmäler sig och jobbar extra. Kanske blir det 15-20 sammanlagt, tror han.

Och hur är det med uppsägningarna, övertiden, och de dubbla passen?

— Jag vet inte vad som ligger bakom tvisten med facket, säger Fredrik. Men när det gäller övertid vet alla att man inte får övertidsersättning. Det är upp till var och en om man vill jobba mer. Jag tror inte att vi bryter mot övertidsreglerna, själv gör jag inte det i alla fall.

På Fagforbundets Osloavdelning är man mycket kritisk mot hur Ammerudlunden behandlar sin personal. Lasse Kristiansen är den som hjälpt Linda och Mikael:

— Vi har kontaktat arbetsgivaren med krav på övertidsersättning. Det handlar om cirka 100 000 kronor för Linda och minst lika mycket för Mikael. Arbetsgivaren kan inte komma undan med att säga att det är frivilligt, finns det vaktlistor som arbetsgivaren godtar är det ett ömsesidigt åtagande. Den praxis som finns stöder vår syn på frågan.

Han berättar att han också har kontakter med andra anställda på sjukhemmet.
— De som blir sjuka känner att de hamnar i dålig dager, att de kan riskera att bli av med jobbet.
På facket finns dokument som visar hur mycket Linda och Mikael arbetat. Det visar också att man bryter mot arbetstidsreglerna på sjukhemmet.