När vårdbiträdet Ghirmay Selemon blev antagen till Karriärstegen var det oklart för honom vad det egentligen handlade om. Han vågade inte ens söka, men chefen tyckte att han var rätt person.

Karriärstegen är en utbildning där vårdbiträden och undersköterskor ska kunna utveckla sig i yrket.

När Ghirmay kom till den första kursen satte han sig längst ner i salen nära dörren. För säkerhets skull behöll han skinnjackan på, så att han lätt kunde sticka i väg. Han kunde inte tänka sig vad han hade för vettigt att bidra med.

Ghirmay hade börjat vikariera inom äldrevården och hade ingen tanke på att bli kvar där.

Nu har han förutom Karriärstegen avslutat en vårdbiträdesutbildning på 20 veckor och är inte främmande för att utbilda sig vidare.

Efter ett tag förstod han vad Karriärstegen innebar: att utbilda sig stegvis och förändra på arbetsplatsen tillsammans med arbetskamraterna. För detta krävs tid, tålamod och lyhördhet, förmåga att se möjligheter och att kommunicera med människor.

På Sunnangården, ett gruppboende, startade han med ett projekt. Det gick ut på att aktivera dem som bodde där, till exempel med målning, att lyssna på musik och samtala. En del anställda ville inte ens gå ut med åldringarna. Det var svårt i början, men till sist fick han med sig arbetskamraterna på att förbättra kvalitén på omsorgen.

Ghirmay arbetar idag inom hemtjänsten. Han har växt i sin yrkesroll och börjat ta större ansvar. Dessutom har han fått 2 000 kronor extra i lön och väntar på den sista tusenlappen. Han tjänar 18 500 kronor i månaden.

Han har nyligen utvärderat ett projekt om olika aktiviteter på Skoga äldreboende. Han funderar åter på varför vissa anställda inte räknar det som något jobb att göra saker och ting tillsammans med pensionärerna. Det borde ju vara en självklarhet. Ghirmay, som ursprungligen kommer från Eritrea, har med sig respekten för gamla människor därifrån. När han går hem till pensionärerna påminner de honom om hans gamla föräldrar.

Hans engagemang och ökade ansvar har även avspeglat sig privat. Han har blivit bättre att lyssna på sin fru och sina barn, att umgås med dem. När han tränade presentationsteknik hade han dessutom sina barn som kritisk publik. Han har berättat om Karriärstegen för socialminister Lars Engqvist och lärt sig mer om EU under en resa till Bryssel.

Något han blivit smidig på under utbildningen är att veta sina gränser, att inte klampa in på chefens område. Viktigt är också att få med sig sina arbetskamrater på förändringar. Det kräver tid, ödmjukhet och lyhördhet. Man måste brinna för vad man gör och få stöd av chefen.

Karriärstegen är det bästa som har hänt honom.

Det tycker även undersköterskan Eva Edberg. Hon var en av de första som gick Karriärstegen.

Eva tycker om att arbeta med dementa, därför har hon sökt sig till Polhemsgården.

Vem minns inte vanvården på Polhemsgården, som undersköterskan Sarah Wägnert avslöjade för ett par år sedan, under ISS Cares tid. För Solna har Karriärstegen varit ett sätt att återupprätta Solnas skamfilade rykte.

Eva minns att första dagen i Karriärstegen var högtidlig och kändes viktig. Det var en stark kontrast till det nya jobbet hon hade fått, innan hon kom till Polhemsgården. Hon skulle komma in i jobbet genom att följa en timanställd man i hans arbete. Han var helt outbildad och duschade en åldring utan minsta lilla respekt.

Genom Karriärstegen fick hon träffa andra människor som förstod vad hon pratade om.

— Jag hade inte utbildat mig på 22 år. Det var härligt att få prata om etik, moral, självständighet, trygghet, demens och annat. En del har inte det synsätt som man skulle vilja. En del ser inte heller anhöriga som en tillgång.

Eva är ganska bohemisk hemma, men hon vill ändå att vissa självklara regler följs på arbetsplatsen. Hennes man kallar henne skämtsamt för ordningsman.

Hon ville förändra arbetskulturen på Polhemsgården.

Det var inte så lätt. Hon och de andra som gått Karriärstegen ville sätta ihop grupper, men chefen tyckte att var och en skulle anmäla sig. Följden blev att inte så många anmälde sig.

I grupperna talade de om sådant som borde vara självklart, till exempel att inte tala privat i mobiltelefonen under arbetet och att hålla arbetstider.

— Man går inte hem före arbetstidens slut bara för att nattpersonal dykt upp. Eller sätter sig ner redan halvnio för att vänta på att få gå hem klockan nio, tycker Eva.

Projektet utmynnade i en checklista som de nyanställda får skriva på. Det var inte populärt hos alla.

Eva förebrår sig lite grann för att hon inte varit mer aktiv för att få arbetskamraterna engagerade, men då hade de gamla blivit lidande, menar hon. Hon har ändå varit tvungen att ta fritiden till hjälp för att hinna med projektarbetet.

Idag tjänar hon 20 600 kronor plus ett lönetillägg på tusen kronor. Det ser hon som en bekräftelse på att hon har gjort något bra.

Några planer på att gå vidare, att kanske så småningom bli chef, har hon inte.

— Det är inte meningen med Karriärstegen. Vi behövs på golvet för att förändra verksamheten underifrån.

Tiderna förändras och Svensk Äldreomsorg, dotterbolag till Carema, sköter nu driften. Arbetsgivaren har tillsatt gruppchefer.

— Det ökar hierarkin med beslut uppifrån och ner och följaktligen blir vi mindre delaktiga, säger Eva Edberg.
Det har blivit ännu mer tal om ekonomi och besparingar.

Eva har ändå förhoppningar om att fortsätta att driva förändringar tillsammans med arbetskamraterna.
Nytt är att cheferna numera också går på kurs för att bättre förstå vad Karriärstegen innebär.

— Det borde de ha gjort tidigare, anser hon.