Lokalvårdarna arbetar vid centrallasarettet i Växjö. I tidningen Bladet beskrevs hur de blir dåligt bemötta av undersköterskor, läkare och annan personal. Ämnet var känsligt.

— Vår chef, Lars Gottling, sa att vi inte fick göra oss obekväma så att vi förlorar kunden. Jag vet inte varför han reagerade så. Ibland känns det som att vi inte får höras, synas eller märkas, säger Eva Borgström som är arbetsplatsombud vid
lasarettets städcentral.

Den ägs och drivs av ”kunden”, det vill säga Landstinget i Kronoberg som äger och driver lasarettet. Någon konkurrensutsättning förekommer inte.

Det andra arbetsplatsombudet för lokalvårdarna, Daniel Olivares, berättar att en del nu undviker att säga sin mening öppet för att undvika konflikter.

Lars Gottling är inte bara chef för driftsenheten Landstingsservice som städverksamheten ingår i. Han tillhör även landstingets ledningsgrupp. Därför fick det en extra tyngd när han klagade hos redaktören för Bladet, Björn Hedberg.

— Han kritiserade att vi som personaltidning skrev så ensidigt om lokalvården. Lars Gottling ville att vi skulle skriva en ny och mer positiv artikel som motvikt till den första. Något vi inte gick med på, berättar Björn Hedberg.

I tidningens redaktionskommitté ingår Kommunals sektionsordförande Birgitta Sönnerstedt. Hon anser att kontroverserna kring artikeln har skrämt lokalvårdare till tystnad.

— De vågar inte ens tala med personaltidningen anonymt längre, säger hon.

När jag för Kommunalarbetarens räkning skulle besöka städcentralen var Daniel Olivares angelägen om att vi först skulle ringa till verksamhetschefen Barbro Svensson för att få tillstånd till besöket.

— Vi har våra oskrivna regler, säger han.
Det är gruppledarna som vill att hon ska vara informerad. Samma gruppledare som förbjöd lokalvårdare att ställa upp på bild till artikeln i Bladet.

I sammanhanget ska sägas att det är mycket ovanligt att någon från Kommunalarbetaren behöver be om liknande tillstånd för att göra reportage på arbetsplatser.

Barbro Svensson gav sitt klartecken och jag kom med fotografen till städcentralen lagom till morgonens första kafferast.

De flesta av lokalvårdarna gjorde sitt bästa för att undvika oss. Några svarade kortfattat på frågor, men ville absolut inte låta sig fotograferas.

Men så mötte vi Adriana Matei, en stolt kvinna med rapp käft och glimten i ögat. Hon förklarade att hon minsann inte var rädd att säga vad hon tycker. Och att de arbetskamrater som inte gjorde som hon var fega.

— Cheferna har sagt att det inte passar sig för en lokalvårdare att klaga i personaltidningen. Även jag har blivit försiktigare. Men efter tolv år i Sverige vet jag vad jag har rätt att göra, säger Adriana Matei.

Fick hon ändra på något skulle det i första hand vara lönerna. Och att lokalvårdarna oftare skulle få höra att de gör ett bra jobb.

Hennes prat och obesvärade agerande framför reporterblocket och kameran får många av arbetskamraterna att också börja tala med oss.

Ulla Bergsten berättar att hon en gång städade i en korridor när någon ropade bakom henne. Ulla vände sig om. Där stod en läkare som sa ”nej inte du, du är bara en städare”. Han hade ropat efter en kollega längre fram i korridoren.

— Tänk att han kunde säga så. ”Du är bara en städare”, upprepar hon.

Majvi Ekstedt funderar på hur det skulle bli om hon lades in som patient vid lasarettet. Skulle hon då få människovärdet tillbaka? Eller skulle vårdpersonal fortfarande behandla henne nedlåtande eftersom hon också ”bara är en städare”?

Nu är samtalet i gång. Maja Cvjetinovic och Adama Johansson konstaterar att det är mer sällan som de blir illa bemötta av patienter än av vårdpersonal.

De är alla överens om att det också finns bra vårdpersonal som visar respekt för lokalvårdarna och deras arbete.

— Det betyder inte att vi ska acceptera när andra behandlar oss som hundskit under skosulan, säger Adriana Matei och de andra skrattar högt åt hennes liknelse.
Men fortfarande är det några som inte vill tala med oss eller vara med på bild. Om det beror på rädsla för cheferna fick vi aldrig veta.

Lars Gottling säger att han blir förvånad över att det påstås att han skulle ha försökt tysta någon lokalvårdare. Eller att han har kritiserat dem för att i tidningen ha beskrivit hur nedlåtande de kan bli bemötta.

— Jag har överhuvudtaget inte diskuterat artikeln med någon lokalvårdare. Det är sant att jag talade med Björn Hedberg, men inte för att jag ville se en ny och mer positiv artikel om städverksamheten. Jag reagerade på att Bladets artikel var för negativ mot våra lokalvårdare och deras arbete, säger han.
Lars Gottling tillägger att självklart ska lokalvårdare i personaltidningen kunna uttrycka kritiska åsikter.

Barbro Svensson gör samma kommentar. Hon har aldrig kritiserat lokalvårdarna för artikeln i Bladet.

— Uppståndelsen kring artikeln berodde på att andra lokalvårdare inte kände igen sig i den negativa bilden. De höll inte med om att vårdpersonal behandlar lokalvårdare respektlöst, förklarar hon.

Det betyder inte att Barbro Svensson förnekar att lokalvårdare ibland behandlas nedlåtande.

— Men det är sällan. Och då talar vi med den personen eller dennes chef för att få till en bättring. Det hjälper, förklarar hon.

Barbro Svensson säger att det inte finns några regler om att hon måste informeras innan en journalist besöker städcentralen eller talar med en lokalvårdare.
— Den som vill kan tala med pressen utan mitt tillstånd. Jag är förvånad att lokalvårdare här tror något annat, säger hon.

Men varken Barbro Svensson eller Lars Gottling har trots detta informerat lokalvårdarna om att det är öppenhet som råder.

— Något sådant har inte vi fått höra, säger Daniel Olivares.