Jag vill ha ett anständigt liv
Alla pratar om dem som arbetar, men ingen pratar om människor som jag.
Jag är en 40-årig sjukpensionär och skulle mer än gärna byta min sjukdom mot att kunna arbeta heltid, komma ut bland människor och känna mig behövd. Jag skulle vilja slippa tänka på att mina pengar aldrig räcker till. Jag har pension och bostadsbidrag och är ensamstående mor med två tonåringar, som ska ha vad de behöver. Mina pengar ska räcka till mycket: förutom boendet mat, kläder, mediciner och läkarbesök både för mig och barnen. Ett av dem har dessutom en kronisk sjukdom, som fördyrar vårt liv. Jag har sökt vårdbidrag, handikappersättning och socialbidrag. Men vi är för friska för att få hjälp av samhället och för sjuka för att kunna leva ett "normalt liv". Det är mycket frustrerande. Vem diskuterar mitt liv och hur jag ska kunna leva drägligt? Hur ska jag få mitt liv att kännas bättre?
En mor som tappat tron på samhället
Din röst är viktig!
Finns det rum i dagens Sverige för en sjukpensionerad ensamstående mor med tonårsbarn, frågar du. Som enligt regelverket har det för bra för att få hjälp av samhället och för dåligt för att leva ett normalt liv, som du skriver.
”Utom på Gud tror jag just inte på någonting” sa författaren Birger Norman en gång. Det ligger något i det. I varje fall är det inte lätt att tro på det goda samhället i en tid då allt vägs och mäts i pengar och lönsamhet och ordet solidaritet nästan försvunnit ur språkbruket. Man blir lätt betraktad som dåre (eller kommunist) om man idag talar om rättvis fördelning och om allas rätt till en anständig livsnivå. Det är svårt att bevara hoppet.
Enda sättet är nog att försöka erövra det, genom att vägra tiga. Och genom att söka gemenskap med andra, som inte heller tror på ett samhälle byggt på egoism.
Röster sådana som din behöver höras. Bara då finns det hopp. På alla departement finns sakkunniga, som hjälper till att arbeta fram underlag för besluten. Hur många ensamstående, sjukpensionerade tonårsföräldrar finns med bland de sakkunniga på socialdepartementet? Eller för den delen på finansdepartementet eller riksbanken?
Ja, det är inte bara där de behövs utan i partiledningar och fackförbundsstyrelser. Också i vänsterinriktade partier finns en tendens att betrakta dem som inte platsar i arbetslivet som oviktiga ”trasproletärer”. Även i ledningen av kyrkor och samfund vandrar man tyvärr ibland hellre efter dem som bär lackskor och portfölj än i hans spår som alltid gick tomhänt och i sandaler.
”Det är svårt att bevara en Volkswagensjäl i en Cadillac” sa de fattigas biskop Dom Helder Camara från Recife i Brasilien.
Som du ser har jag inga enkla svar att ge. Jag kan bara dela din frustration. Och jag hoppas att du finner människor att dela din känsla med. Och kanske rentav bygga ett hopp med.
Åt mig ger du hopp genom att vägra tystna eller resignera, utan fortsätta ropa ut din rättmätiga sorg och vrede.