Stockholmsbörsens gungning där småspararna förlorat miljarder är ett av många exempel världen runt. Amerikaner som sett sina pensionspengar smälta samman i börsfallet kan glömmma stilla dagar i Florida. Företagens pensionsfonder har missbrukats av företagsledningarna.

Svenska pensionspengar är mer skyddade eftersom den andel man själv placerar är relativt liten. Men på sikt kan det handla om en stor del av pensionen som är beroende av svängningarna på aktiemarknaden och egna val.

Var det så himla smart att göra svenska folket till spelare på börsen? De senaste åren visar riskerna med marknadsekonomin och turbokapitalismens inblandning i välfärdsstatens fördelningssystem. Politiken har backat, marknaden får bre ut sig. Avreglering och privatisering av kapital har blivit politisk ideologi och praktik och vinstmotivet har blivit en allt starkare drivkraft i samhället och även i verksamheter som drivits av andra motiv, som skola och sjukvård. Följden har blivit att icke-ekonomiska intressen har allt svårare att göra sig gällande, skriver den amerikanske strategiforskaren Edward Lutwak, presenterad av Göran Rosenberg i DN (den 28 juli 2002). Till och med valutaspekulanten George Soros förskräcks av det globala kapitalets makt och vill hitta metoder att tygla marknaderna.

Även i Sverige har politiker och beslutsfattare bländats av fonddirektörer och börschefer. De fick ohemult mycket betalt och ideerna stort inflytande. Uppblåsta börsvärden gav uppblåsta företagsledare. Ansvarsfördelningen mellan individ och stat ändrades. Vi blev kunder och konsumenter i stället för medborgare.

Att kunna påverka sin vardag är bra. Men man kan inte gå runt som en beslutsmaskin och ersätta välfärdsstatens uppdrag med individuella val. Pensionerna är ett sådant exempel.

Sannolikt är en 20-åring inte bättre på att placera sina pengar än staten.

Marknadskrafternas övertag över den politiska uppgiften att utjämna och skapa ett rättvist samhälle syns tydligt på arbetsmarknaden, där kvinnor tappat i förhållande till män, offentliganställda i förhållande till privata, arbetare till tjänstemän, lågavlönade till högavlönade. Klyftorna ökar där de borde minska, medan politikerna talar mer om avreglering och konkurrens än medborgarnytta.

Valet står inte mellan marknad eller inte marknad, eller om en återgång till sovjetisk regleringsekonomi. Utan om maktbalansen mellan demokrati och marknad. Politikerna måste sluta buga och göra det de är bra på: Fördela den välfärd vi gemensamt producerar. De måste få ett tydligt uppdrag: Att hålla kapitalismen i sin bur.