Ett anrikt, väletablerat förbund med 700.000 medlemmar välkomnar sexarbetare via sin avdelning i London. Det har väckt en proteststorm bland landets feminister.

Men GMB försvarar sig. Pressekreteraren Rose Conroy säger:

— Vi avvisar inte några arbetare som vill organisera sig. Vi behandlar inte sexindustrin som annorlunda än någon annan industri, utan utgår från att sexarbetarna behöver ha trygga arbetsvillkor och makt över sitt eget arbete. Det är fackföreningarna till för.

Ana Lopes är generalsekreterare i den nybildade fackföreningen, som kallas ”The International Union of Sex Workers”, IUSW. Medlemmarna jobbar med allt från telefonsex, porrfilmer till prostitution. I mars i år beslöt de i en omröstning att ansluta sig till GMB. Nu är de cirka 100 medlemmar. Några är också män.

Ana Lopes arbetar själv med telefonsex. Ett extrajobb som hon har samtidigt som hon doktorerar i antropologi.

Hon säger att hon hjälper männen med att våga fullfölja sina sexuella fantasier. Samtidigt utvecklar hon och upptäcker sina egna sexuella drömmar.

Jag träffar Ana Lopes i en hotellfoajé i London. Hon har ett rart sätt, talar engagerat och är lätt att få kontakt med, även om hennes åsikter förbryllar en medelålders svensk, kvinnlig reporter. I Sverige har vi kriminaliserat kunderna, men Ana Lopes sitter nu här och kräver att sexarbetare ska ha samma rättigheter som andra arbetare och att de engelska lagarna ska ändras.

I England är det inte olagligt att vara prostituerad, men man får inte annonsera, visa bilder eller på något sätt uppmuntra prostitution. Man måste dessutom arbeta ensam. Annars kan det bli fråga om olagliga bordeller.

På frågan om det inte är ”trasiga” människor, utsatta för sexuella övergrepp, som har alkohol- och andra drogproblem som prostituerar sig svarar hon:

— Det finns olika sexarbetare, de som har problem med droger och de som tvingas sälja sig av andra skäl men det finns också de som frivilligt valt att jobba som sexarbetare, därför de tycker om det, säger hon.

Ana tar inte ordet prostituerad i sin mun utan kallar alla i branschen sexarbetare.

Hon vill att bordeller ska inrättas och de som arbetar där ska tillhöra facket. Bordellerna skulle kunna fungera som kooperativ. Detta skulle minska rån, våldtäkter och misshandel mot sexarbetarna. Det utsatta ensamarbetet skulle minska och likaså skulle hallickarna försvinna.

Att Anas fackförening nu ingår i GMB tycker hon är en enorm styrka.

Och Rose Conroy från GMB säger att de redan nu försöker påverka parlamentsledamöterna att göra bordeller lagliga.

Ett av det nya fackets uppgifter är att kämpa för att sexarbetarna får tillgång till god hälsovård.

Ana arbetar i ett projekt vid en hälsoklinik, som drivs av NHS, den statliga hälsovården. Hon besöker lägenheter och bastuställen, delar ut fria kondomer och berättar om kliniken. Hon informerar om våldsamma kunder som man ska akta sig för och försöker förmå dem som utsatts för våld att polisanmäla brotten.

— Inom facket vill vi att polisen behandlar de här brotten lika allvarligt som andra brott, säger hon.

Rose Conroy från GMB tillägger:

— Precis som bussförarna behöver skyddas mot våld behöver sexarbetarna göra det.

Att sexarbetarna hamnat hos GMB beror på att det var det förbund som accepterade dem. Ana hade närmat sig andra fackförbund tidigare men de var inte intresserade.

De nya medlemmarna betalar 15 kronor i veckan till GMB, som också har en solidaritetsfond för dem. Den nya fackföreningen kommer att vara representerad på GMB:s kongress, något som väckt munterhet bland männen, enligt Rose Conroy.

Hittills har en medlem lämnat i GMB i protest mot att facket släpper in sexarbetare. Rose Conroy befarar att det blir fler.

Ana berättar att hon och de andra fackligt aktiva ska börja dela ut broschyrer på dansklubbar och andra ställen. Och hon vill förbättra sina egna arbetsförhållanden. Hon arbetar sex timmar i skift utan rast och tycker att arbetspassen är för långa. Lönen på 90 kronor tycker hon borde höjas med det dubbla. Kunden får betala minst 150 kronor i grundavgift och sedan är taxan cirka nio kronor för var 15:e sekund, det blir massor av pengar till arbetsgivaren.

Hon kunde hellre tänka sig den här verksamheten i form av kooperativ.

Det sista Ana säger är att hon känner sig helengagerad i jobbet som facklig ordförande.

— Prostitution är inte något degraderande men däremot villkoren under vilka man tvingas arbeta, säger hon.

Ana har kontakter med likasinnade i USA, Sydafrika, Holland och Australien, Schweiz, Danmark, ja en och annan i Sverige också. Hon brukar delta i världskonferenser för sexarbetare.