Det är lätt att skapa sig en förenklad världsbild utifrån omvärldens massiva avsky efter attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo.
De fruktansvärda brotten att ta andra människors liv fördöms av en unison omvärld, men det är inte detsamma som att alla nu ger sig upp på barrikaderna för att stödja yttrandefriheten.
Bland dem som vandrade i protesttåget i Paris syntes såväl Förenade Arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdyllah som Rysslands utrikesminister Lavrov.
Ingen av dem stöder någon yttrandefrihet. Deras bevekelsegrund för att delta i Paris är i stället en gemensam vilja att fördöma oroshärdar. Och såväl terrorism som yttrandefrihet ses som oroshärdar av fler än en repressiv regim.
Även i Sverige spretar reaktionerna. Alla fördömer attentatet mot Charlie Hebdo, samtidigt som polisen har svårt att förklara sin inställning till den åtföljande islamofobin eller de hot och hat som dagligen spys ut mot journalister.
Inte ens alla inom journalisternas egna led verkar inse att hot och hat inte handlar om yttrandefrihet utan är rena rättsövergrepp.
Ett grundkrav måste dock vara att yttrandefrihet aldrig kan legitimera hot eller rasism för att kväsa andras åsikter.
Och den diskussionen har vi bara börjat med i Sverige.
