Rachid Taha kommer från Algeriet. Så brukar det stå i recensioner – men det är inte riktigt sant. Varför måste en artist från Afrika och Arabien förknippas med sitt födelseland, oavsett hur länge hen bott i Europa eller USA? T ex Rachid Taha, som är född i Algeriet men kom till Paris som tioåring. Det var 1968! Tahas musik grundlades med bandet Carte de Séjour (ungefär Uppehållstillstånd). Genre: franskarabisk invandrarpunk.  Även som soloartist präglas musiken av dubbelhörsel. Rachid Taha lyssnar både inifrån och utifrån. På albumet Zoom – nog hans mest mångkulturella – möts och blandas många olika sorters västerländska och arabiska traditioner. ”Zoom Sur Oum” är en rap-hyllning (med sampling) till sånglegenden Oum Kalthoum. ”Fakir” och “Ana” har blivit cajun och country med prefixet arabisk. ”Les Artistes” går loss i frenetisk ökenrock. En annan legend, Elvis Presley, hyllas med en tolkning av ”(It´s) Now or Never”. Skickligt, bra och humoristiskt, dessutom.

Bengt Eriksson

Se länkar och klipp från Tahas och
Carte de séjours tidigare karriär!

Kolla alla veckans CD!!

Att minnas vem han var och varifrån han kommit, tiden då han åkte Greyhoundbuss eller liftade med gitarren,  köpte heorin i gathörnet. Det är väl det som Steve Earles amerikanska countrysångpoesi djupast handlar om. Nu när han blivit en ”upscale gypsy” som reser i turnébuss för någon dryg miljon eller flyger första klass. Och aldrig heller glömma att värdesätta den publik som i en allt sämre tid satsar sina få ynka dollar på att gå och höra just hans sånger. Steve Earle är aldrig – hör låtar som titelspåret ”The Low Highway”, ”Calico County”, ”Pocket Full Of Rain”, “21^st Century Blues” och inte minst ”Burnin´ It Down”– längre bort än en halv vers från Woody Guthrie och den politiske Bob Dylan. Han kan bli grov, både i ordvalen och sångrösten. Som när han vill bränna ner stormarknadskedjan Walmart med sina usla arbetsförhållanden. Hans ilska är granne med hat. De svenska socialdemokrater som älskar Bruce Springsteen bör öppna ett öra för Steve Earle också.

Bengt Eriksson

Spotifylänkar och TouTubeklipp från Earles hela karriär.

Veckans CD varje vecka, också när
papperstidningen inte kommer.

Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan. Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan. Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik. Liksom de övriga i trion – Gustaf Hjelm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Som i ”River Phoenix”. Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå. Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne. Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre? Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle låtit med sång…

Bengt Eriksson

Hitta länkar till Spotify och till andra
framträdanden och samarbeten

Kolla alla veckans CD

Varför finns inte sången ”Irhal” (på svenska ”Avgå”), som var ett revolutionärt ”anthem” på Tahrirtorget, med på den här dubbelsamlingen? Kanske för att texten blivit inaktuell. Upphovsmannen, sång- och gitarrpoeten Ramy Essam, framför numera sången med en förnyad text om Egypten efter Mubaraks avgång. Rough Guide to Arabic Revolution är alltså ett ljudspår – av flera möjliga – till ”den arabiska revolutionen”. Essam får istället inleda med en ironisk låt, ”Taty Taty”, om egyptisk demokrati. Emel Mathlouthi framför sin vackra sång ”Kelmti Horra” om yttrandefrihet i Tunisien och världen. El General blev en rappande revolutionär när han i ”State of the Nation” riktade sig direkt till Tunisiens dåvarande president. Ibn Thabit (Libyen) rappar om ungdomligt mod och May Matar (Libanon) sjunger om och för arabvärldens kvinnor. Samlingen innehåller dessutom ett hiphopband, Dam Feat. Abeer Al Zinati, som skildrar livet i Israel – för den som är palestinier.

Bengt Eriksson

Läs mer om skivan och om andra ingångar
till de arabiska revolutionernas soundtrack.

Kolla alla veckans CD!

Syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer, alltså electroduon The Knife, har delat upp kritikerna i två musikaliska (= politiska?) läger. Inga melodier! utbrast vissa. Går inte ens att dansa! skrev andra. (Fast i mina öron låter det som: Politik! Måste man tänka?) Nya Shaking The Habitual påminde mig om kompositören Luigi Nono som på 60-talet började skapa elektronmusik för att spegla samhället och protestera mot borgerlig musikuppfattning. Sen tänkte jag på 70-talets industrirock där band som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire uttryckte punkens budskap med musikaliska (o)ljud. The Knife dekonstruerar sin musik och rekonstruerar den på nytt, för att ingen ska kunna undgå vad musiken handlar om, vad Karin och Olof står för. Slå upp CD-omslaget: där finns en tecknad serie av Liv Strömquist på temat ”End Extreme Wealth”. Albumspår efter spår blir ett socialistiskt soundtrack till dagens Europa: desperation, frustration, vilja, kamp.

Bengt Eriksson

Hitta länkar till The Knife och till de föregångare som nämns!

Kolla alla Veckans CD, en imponerande samling!

Vart på jorden man än vänder öronen så finns där ett musikcentrum(som man inte hade en aning om, kan tilläggas). T ex Bogotá, huvudstaden i Colombia. De välkända colombianska musikerna Eblis Álvarez, elgitarr, Mario Galeano, elbas, och Pedro Ojeda, trummor, har bildat vad som brukade kallas en supergrupp. Typ när Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker startade The Cream på 60-talet. Los Pirañas (nästan) instrumentala musik påminner lite om Creams bluesrock men kan också låta som modern hårdrock och frispräckande jazz. Fast ju mer jag lyssnar, desto tydligare hörs det att musiken både gräver sig bakåt genom historien och spelar där den så att säga spelar. Koklockans ljusa, snabba rytmer måste vara cumbia, inslag av salsa och, läser jag mig till, den afro-indianska musikblandningen champeta. Los Pirañas lånar dessutom rytmer och toner från Karibien och Afrika. Genre: cumbia-punk, electro tropical, tropical noise eller nyfolkligt från dagens Colombia.

Bengt Eriksson

Läs mer om pirayorna och om övrig
samtida colombiansk musik!

Läs varje Veckans CD!

Det började redan 1959 med att musikforskaren Alan Lomax åkte till staden Como i Panola County, Mississippi för att dokumentera traktens musiktraditioner. Så långt senare som 2005 reste inspelningsteknikern Michael Reilly efter och spelade in samlingsskivan Como Now. Ur Reillys inspelningar, gjorda i Mt. Mariah Church, har det nu också kommit ett separat album med gospelsångtrion The Como Mamas. Fast Ester Mae Smith samt systrarna Angela Taylor och Della Daniels har egentligen inget artistnamn. De ”bara” sjunger och det har de gjort sen de var sååå små. Sångerna framförs a cappella. Ester är försångerska med sin råa, barska röst medan Angela och Della kompletterar med ljusare röster: lägger till stämmor, upprepar en rad, ropar till. Så exakt på rytmen att de får till svänget något otroligt. Svart amerikansk gospel eller religiös rhythm & blues. Det låter så: som om grunden till USA:s alla soul- och R&B-grupper återfinns i Como, Mississippi.

Bengt Eriksson

Hitta länkar till inspelningar med Como Mamas och av Alan Lomax.

Hitta alla Veckans CD!!

På nya albumet Jama ko har Bassekou Kouyate & Ngoni ba blivit en familjeorkester. Nu ingår både sångerskan Amy Sacko, hustru till Bassekou Kouyate, och sönerna Moustafa och Mamadou. Pappa och barnen spelar ngoni – ett traditionellt stränginstrument som kan vara en ur-banjo. Men att flera ngonis spelar ihop ingår inte i musiktraditionen utan Ngoni ba-orkestern är modern och traditionell på samma gång. Historien, nu- och framtiden samspelar. Albumet gjordes i mars 2012 och blev politiskt av en händelse. Repetitioner i vardagsrummet hos familjen Kouyate-Sacko i Bamako, Mali och sen skulle musikerna ta sig till studion. De hamnade mitt i militärkuppen. Låten ”Ne me fatigue pas” är en reaktion på militärens maktövertagande. Bassekou Kouyate pluggar in ngoni-banjon i förstärkaren: röjer, larmar, vräker genom wah wah-pedalen. I titelspåret skildras den vänskap mellan kristna, muslimer och animister som funnits/finns i Mali.

Bengt Eriksson

Veckans CD varje vecka!

Se fler länkar, till skivor (bl a ett samarbete
med Taj Mahal) och till liveklipp!